Ja, nu är jag hemma från fjällen. Så hur har det då gått?

Vet inte vart jag ska börja, kanske ska jag citera en av Toms meningar i sin blogg (http://wieselblad.blogspot.com) när jag säger att jag är less, men framförallt är jag less på att vara less. Kan det aldrig få gå lätt någongång? Vi kämpar och vi kämpar med det här med hundar, men skoj är det. Dock skulle det inte skada att känna lite medgång någongång.

Så här har helgen sett ut:

Torsdag: 4- timmars bilresa till fjällen. Därefter promenad på bökig stig och i obanad terräng med ca 20 kg ryggsäck 122 minuter i ihållande hällregn till vår lägerplats ute på fjället. Sån här terräng gillar jag verkligen!!! Efter att vi gått ca 10- 15 minuter så stöter vi på en rejäl blåbärs- blaffa som jag starkt misstänker är björnskit. Även Andreas pappa som var med på fjällresan misstänkte detta. Vi fortsätter att gå och efter kanske 20 minuter till så stöter vi upp helgens första ripkull. Ekita reagerar direkt och drar efter, men alla skriker SITT och efter ca 15- 20 meter stannar hon och sätter sig. Vi går fram och berömmer henne (det ska vara positivt i fågelsituationer) och kallar sedan tillbaka henne till stället där fåglarna lyfte. Eftersom det var vanlig promenad med packning var vi inte jakt- förberedda så vi gick en liten sväng runt området med Ekita i långlina för att kanske kunna söka upp kullen och få en lyckad fågelsituation (stopp på en gång) för henne. Vi hittade den inte utan fortsatte vår färd. Det började skymma mer och mer och när vi kom fram var det nästan helt mörkt. Därefter upp med tältet och läggdags.

Fredag: Har regnat hela natten och fortsätter att dugga på morgonen. Vi gör upp eld (inte jag iof utan Andreas och hans pappa) . Efter frukost är vi alla laddade för jakt!!! Jag tycker att det ska bli extremt kul att se och lära och försöka få till ett bra samarbete med Ekita. Vi släpper Ekita och hon går verkligen dåligt och hennes sök kan nästan inte kallas för sök. Hon går tillbaka i sina egna spår och håller hela tiden stenkoll på oss. Helt plötsligt så vägrar hon gå ut i nytt sök och när vi försöker puscha henne så viker svansen rakt nedåt och hon börjar att darra. Så har det därefter varit hela fredagen. Humöret blir bara sämre och sämre (mitt humör alltså) och det fortsätter att regna. Mina Lundhags- kängor tar in massor av vatten och jag blir dyngsur och dessutom har vi ingen hund som fungerar. Jippi vad kul.... Vi stannar och Andreas pappa gör upp eld under en tät gran. Sååå skönt att få ta av sig kängorna och byta underställ på kroppen och värma sig. Man blir så rå inifrån när det regnar ute. Vi går några timmar till innan vi avrundar och går hem. Ekita fortsätter att vara reserverad och fungerar mer som en vallhund än som någon annan hund. Stannar jag till för att tex knyta skorna så stannar hon också och håller koll så att alla är med. Sedan när man försöker få henne att gå ut i sök så börjar hon darra direkt och stryka sig intill benen på en. På lägerplatsen är det likadant. Öronen är bakåtdragna och hon ger ibland ifrån sig "rädd- skall". Är som att hon tror det är monster nere vid sjön...

Lördag: Samma visa som fredagen, men inget regn utan jättefint jaktväder. Det blåser lätt och det har torkat upp bra under natten. Efter ett antal timmars promenerande i finfina myrstråk vänder vi till lägret och packar ihop alla saker. När vi gör mat kryper Ekita självmant in i tätet och gömmer sig...Det tog sedan exakt 120 minuter att gå hem. Eller gå och gå...jag får snarare småjogga med ryggan för att hänga med i killarnas tempo. De tar så stora och långa steg....men det går fint! Oerhörd utsikt! Ekita svansar vid våra ben som vanligt och hoppar direkt in i bilen. Sedan hemresa i 4 timmar effektivt bilkörande och nu hemma.

Någon som kan tala med hundar???? Hjälp hit tack.

Vad kan det bero på?

* Rädd för björnvittring?

* Skotträdd hund? Andreas och pappa sin var och provsköt för henne för några dagars sen och fastän Ekita satt på kanske 100- 150 m håll så svarade hon väldigt reserverat mot skotten....man kan nog faktiskt säga att hon blev rädd. Har hon fått för sig att när Andreas och hans pappa är med så kan farliga saker inträffa??? Att det blivit en felkoppling hos henne och att hon blivit rädd för skogen?

Ni som sedan tidigare känner Ekita vet att hon i vanliga fall är världens spjut. Jaktlusten är på högsta topp och vid sökkommando så är det som att skicka iväg en projektil.

Så är det alltså... Nu måste det funderas vad vi ska göra. Nedan visas två bilder på Ekita från tidigare fågelträning. Först en GLAD jakthund och sedan en trött och slutkörd jakthund. Nu har vi varken eller.

Hur som helst så har den minst sagt trista händelsen under jakt- helgen resulterat i att vi faktiskt fortfarande är taggade att få henne att fungera. Andreas är anmäld på kurs för att ta jägarexamen så vi kan åka iväg själva när vi vill och vi har redan börjat titta på saker vi vill skaffa. Detta innefattar tex vallningsfria skidor för vinterjakt (jobbigt när snön fastnar i vallan under skidorna eftersom man "går" på skidorna, riktiga pjäxor (inte kalla carbon- pjäxor) då man går i djupsnö, vita kläder osv osv. Ska också införskaffa en "jaktsäck" till Ekita, dvs när man stannar och äter, fikar osv så kan man stoppa ner hunden i en säck så att bara huvudet sticker ut. Då slipper dom slösa massa energi på att ligga och skaka för att hålla värmen. Som fysiolog vet jag ju hur mycket energi som faktiskt går till spillo när skelettmuskulaturen arbetar (ofrivilliga kontraktioner) för att hålla kroppsvärmen uppe.

Ska nu härma Martina Höök, multisportare med en liten lista...

Veckans +:

- Oerhört fin utsikt

- Toppen jaktväder på lördagen

- Hittat spänningen med jakt

Veckans -:

- Icke fungerande jakthund

- Läckande Lundagskängor för 2800 sek (borde reklameras!)

- Lite rädd för björnar blir jag alltid, särskilt när Ekita sitter i skymningen och ger ifrån sig "rädd- skall"

har nu gått... Sitter och slappar lite framför datorn innan jag ska påbörja packningen inför helgens jakt.

Efter att ha fixat ett statligt jaktkort åt Andreas på eftermiddagen så stack vi iväg till Balders vid 17- tiden för att köra intervaller igen. Andreas mötte upp med Jan W (duktig löpare i Sundsvall) och körde uppvärmning på Ryggis, medan jag värmde upp på Balders löparbana. När jag inte kände något nämnvärt i baklåret eller hälsenan så blev det intervaller idag igen. Det känns verkligen att jag kört mer än vad jag är van vid för idag var det tunga ben från andra intervallen. Sammanlagt blev det 8 * 400 m. Andreas och Jan körde 2000 och 1000 meters. Jag körde med dem deras första 2000 m intervall, hängde med vart annat varv så jag fick kort vila och snabba 400 hundringar (för att vara mig). Efter 3 st var jag fylld med mjölksyra...fast den första kändes så lätt.. Körde då två lugnare tröskelintervaller och sen körde jag en snabb till och avslutade med två tröskel ingen. Regnade hela tiden!!!! Mitt favvo- väder :)

Nu blir det uppladdning med "distansträning" i fjällen. Egentligen kan man kanske inte räkna det till träning, men att gå med en ryggsäck på kanske 15 kg flera timmar om dagen är inte direkt vila heller. Vi kommer att bo en bit ut på fjället så imorrn blir det några timmars promenerande med ryggsäck, på fredags blir det jakt, på lör blir det också jakt och sen prommis tillbaka med all packning igen. Borde göra gott för kroppen min efter all intensiv träning under sista veckan.

Höres!

..har nu gått. Jag har fått lite jobb gjort samt även börjat gruva mig på allvar inför måndagen då jag åter igen sätter mig i skolbänken för att kanske, kanske läsa hela vägen till examen nr 2. Jag blev i våras klar fil. kand i biologi (måste bara plocka ut examen först), men dessa jobb kryllar det inte av direkt. Planen framöver är att arbeta mer med vårt ännu så länge lilla företag samt antingen arbeta deltid alternativt studera för att få ekomomin att gå ihop. Eftersom jag ännu inte hittat något deltidsarbete så blir det skolbänken och en massa kemi och fysik på höstterminen.

Imorse (07.10) stack jag ock Andreas iväg på dagens första pass...i ihållande hällregn...lite mysigt faktiskt  :) Vi testade två olika kajaker mot vår "tävlingskanadensare" på 1000 m intervaller. Nu är jag trött i hela överkroppen vill jag lova!!! Det blev 4 riktiga testrace med hyffsat lång vila mellan racen. Denna test gjorde både mig och Andreas mycket klokare vad vi kommer att köra på framöver och framför allt vad Andreas och Niklas Karlsson (skidåkaren från Mora) kommer att köra på under Multisport SM (www.multisportsm.se) i början av oktober.

Antingen kommer jag att vara assistent under den tävlingen eller tävla själv om kroppen håller ihop och jag hittar någon som har OL kunskaper och kan tänka sig köra med mig. I annat fall är mitt mål att göra debut (sedan juni 2006) på RAID Uppsala (www.raiduppsala.nu) i mitten/slutet av oktober. I Uppsala är det kanadensare, löp- OL samt MTB- orientering med vinnartid på ca 6 timmar. Oj, vad skoj det skulle vara att ställa upp.

Imorrn drar vi till fjälls under 3 dagar för att jaga fågel med Ekitan! Det kommer bli intressant och skoj får jag hoppas. Nedan en bild på min racermaskin i full action samt en bild på husse i sin gamla kajak. Han har numera en F1 och lämnat tillbaka min favorit, en Firebolt (www.kajaktiv.se).

Ja, vad har man då gjort sedan i helgen förut lite jobb och sånt? Inte så mycket faktiskt. Mest funderat på företagsideér, sökt lite deltidsjobb samt kollat på universitetskurser.

Det blev vila igår också. Ja, jag har inte sagt att jag tränar så mycket heller, men det tar alltid emot att sticka ut när man har småkänningar av skador. Mitt baklår blev inte bättre dagen efter tävlingen i lördags utan tvärtom, det kändes mer och mer obehagligt på den korta löpturen jag tog i söndags. Dessutom kände jag lite i hälsenan i samma ben på slutet av passet...Så igår satt jag och gruvade mig för att sticka ut, inte på grund av motivationsbrist utan för att jag är rädd att det ska bli sämre och jag måste vila fler dagar. Jag kan bli lite "halvapatisk" då och få svårt att ta mig i kragen och göra nått vettigt av fritiden.

Men, idag stack jag ut. Mamma ringde och sa att det var familjemiddag hos mormor och morfar som bor i Loböle, strax innan Stöde. Jag tänkte åka med dem dit och tillbaka, men på eftermiddagen bestämde jag mig för att cykla dit istället så slapp jag cykla här hemma. Packade ihop en liten rygga på ryggen och stack iväg på en tur som tog mig upp mot Sidsjön, förbi Allsta, Viforsen, Tuna etc till Matfors. Där valde jag den "gamla" vägen på andra sidan Stödesjön och cyklade grusväg fram till Loböle. GPS:en visade strax över 45 km och det blev 1 timme och 50 minuter MTB i distanstempo. Skönt att komma ut och lufta sig! Var lite hungrig när jag stack ut och blev inte bättre efter en timme direkt. Tur jag fick sätta sig till dukat bord när jag kom fram.

Nu hemma och förutom jobb imorgon så kommer det att bli ett kajak- och kanotpass, där jag och Andreas ska jämföra hastigheter på 500 m intervaller mellan olika lådor. Ska bli intressant!!!! Sen på kvällen är det Balders löpintervaller på planeringen. Jag hoppas mitt baklår och min hälsena vill vara med!

På återseende!

Bilden nedan visar vad jag verkligen längtar till, jag och Andreas på multisporttävling tillsammans....

av att svara tillbaka på Bodils segerryck som killen nedan :) Kolla killen som bryter mållinjen först. Så ska man komma tillbaka i ett lopp, det är vilja det.  

Igår vågade jag bara inte träna för tjii fick jag för att jag skrivit att jag klarade mig helt från den där förkylningsvarningen. Började kännas lite mer skumt mot eftermiddagen och kvällen. Tänkte annars ta ett distanspass cykling.

Imorse vaknade jag upp och inte var jag sjuk idag heller, men blir ändå inte fri den där lite skumma känslan av tung i huvudet och att ögonen inte riktigt hänger med. Såg på MTB på OS och bara tog det lugnt innan avfärd till H- sand där Andreas skulle köra Öbackavarvet. Hörde också av mig till min nufunna träningskompis Bodil som också hade samma känsla i kroppen. Framme i H- sand var jag veligare än veligast. Fick verkligen tävlingssug när alla springer omkring och gör sig ordning för racing. Jag tog mig en kort runda uppvärmning, men kunde fortfarande inte bestämma mig. Vill ju inte göra ett dåligt lopp bara för att jag är sliten sen i torsdags och att jag har nått skumt i kroppen, är för mycket tävlingsmänniska för det. Det slutade med att jag gick och efteranmälde mig 25 minuter innan start (var direkt när vi kom förbi och frågade när jag senast kunde efteranmäla mig).

Jaja, det blev ett 5 km lopp idag också. Öppnade mitt eget tempo som vanligt och vid 2 km skylten kände jag att mina ben inte var hundra där idag, att kroppen ville mer men att benen började att inte vilja hålla farten. Som tur var gick km 2- 4 lite lite lättare i den "klunga" jag sprang i så kunde hålla mig kvar i placering. Bodil och jag turades om att ligga först och på slutet sprang vi jämsides. Jag kände dock ganska så snart att hon var piggare än mig då hon småfrågade lite hur det gick osv samt hejade glatt på sin sambo när hon mötte honom efter banan. Själv kämpade jag mot mina trötta ben. Försökte dock att göra en liten "spurt" som också blev en rejäl tempohöjning kanske 150 meter före mål. Bodil var dock med på noterna och svarade direkt! Det slutade som jag trodde med att jag fick ge mig, det har också visat sig på våra intervaller att hon är den snabbare av oss på 200 och 100 m.

Hade jag försökt att öka på farten tidigare i loppet så hade Bodil med 100 % sannolikhet också hängt med då och det hade förmodligen slutat med att jag sprang in i väggen istället. Men nästa år då jäklar ska vi pressa varandra klart under 20 minuter. Superkul att köra intervaller nu när vi visats vara så oerhört jämna, det blir bra puschning! Grattis Bodil till idag!

Jo, förresten, tiden jag sprang på var 20.34, spurtslagen med 2 sekunder av Bodil. Hoppas nu så oerhört att jag slipper kontinuerliga baksag så jag verkligen får en chans att träna lite mer löpning än i snitt 1- 2 pass/v. Jag skulle bli så glad då. Känns lite stelt i ena baklåret nu, men hoppas det släpper.

Så, vad hade den jäkla dagen mer att erbjuda...

Jo, en kille kollapsade idag efter banan när vi stod och hejade på milklassen, såg verkligen inte roligt ut. Han började vingla för fullt och Bodil reagerade snabbt och var framme  och gav honom stöd. Han ramlade därefter ihop på backen och jag lade, efter några sekunder av chock lagt sig, honom i framstupa sidoläge. Frågade lite frågor, men fick inget rikitgt svar. Till slut kom ambulansen som en kille ringt till så jag hoppas att det gick bra för honom.

Vad näst. Efter prisutdelning och en miniavjoggning vidare till dusch och ombyte innan hemfärd. Såg en "varningsskylt" in till damernas att både manliga och kvinnliga arbetare kan finnas inne där. Väl där inne när vi kommer med handdukar står en manlig arbetare där. Jag blir lite fundersam vad jag ska göra, gillar ju inte att visa mig naken... men vi tar med oss handdukarna till respektive duschbås, för då kan ingen se trodde vi. Men eftersom arbetarna går fram och tillbaka kunde de visst göra det så min dusch har nog aldrig varit kortare någongång.

Mer då? Jo, alla grejer inlagda i bilen och jag har bilnyckeln i min handväska som ligger längst ut i bagageutrymmet. Innan jag hinner reagera slår Andreas igen bakluckan och bilen har låst sig själv. NEEEEJJJJ. Ekita är där inne och det är relativt varmt i solen. Jag blir jättestressad, då en bil verkligen kan bli varm snabbt invändigt fast det känns kyligare ute. Andreas lånar Henriks tele (tackar för all hjälp!!!) och ringer polisen som säger att vi ska slå in rutan för Ford Mondeo kan de inte öppna sa killen i luren.  Efter försök att ringa runt lite nummer så försöker Andreas slå in rutan 3 ggr med en stor gatusten inlindad i en handduk (en av Bodils vinster...). Det händer inget, förutom blir massa repor. Till slut ringer Andreas bärgningen  för att få hjälp med att krossa rutan. Vad säger dom då....jo, Ford Mondeo är inga problem att öppna utan att förstöra något. Killen är där på 15 minuter och löser problemet snabbt som attan. Faaannnn. Jäkla poliser....Vi skickar fakturan till er. Varför säga något man inte vet? Hade vi ringt bärgningen direkt hade vi inte behövt förstöra rutan för massa pengar i självrisk.....

Så nu hemma efter äntligen lite mat i magen :) Vill också passa på att gratulera min, för närvarande väldigt arga, sambo Andreas Svanebo. Han klarade av den 10 km långa slingan på 32.34, supergrattis! Hoppas verkligen du karar av ditt mål att gå under 1.50 på Lidingöloppet 30 km nu i september.

Också bra gjort av Henrik Andersson, en cyklist med fladdershorts i löpartävling :) Bra gjort att ställa upp och springa på en bra tid med tanke på nästan obefintlig löpträning.

skriva att jag lyckades vinna 5 km igår. Om det nu var så viktigt vet jag inte, det var mer att jag ville veta vilken tid jag har att utgå från om jag kan börja träna mer.

Skymningsloppet...

Jo, visst känns det lite, lite segt i mina ben kanske, men inte så mycket. Skulle väl vara hemskt det också...om man var trött efter att ha sprungit endast 5 km. Jag bestämde mig verkligen i sista sekund igår, då jag haft lite förkylningsvarning de senaste dagarna. Dock så klarade jag mig känns det som, jippi för det! Rolig bilfärd t.o.r Hudik fick jag i allafall, åkte med Andreas, Anders och Magnus från Stockviks SF och fick lyssna på deras prat :)

Hur gick loppet då?  Var så rädd att jag skulle springa på kanske 23 minuter med mina brokiga år i bakgrunden. Inget jag orkar skriva om nu, men jag har haft det väldigt jobbigt från och med 2006-05-08, dagen jag aldrig glömmer. Hade ett träningsbreak under vintern då jag försökt ge kroppen en chans att återhämta sig och vara snäll mot mig, men vet inte om jag lyckats. Kan nu i alla fall springa i snitt 1 pass per vecka, kanske 2 pass vissa veckor utan att åka på månadslånga inflammationer.

Ja, tillbaka till vad det nu var jag skulle beskriva....försök till att prata bort mig kanske :O Jo, det kan jag hålla med om. Jag bestämde mig innan loppet att öppna lugnt, jag visste inte ens om jag bara skulle orka 3 km och sen vara tvungen att segjogga i mål för att jag inte har någon snabbhetsuthållighet. Låg kanske 7:e tjej i början av loppet, men plockade fler och fler ju längre tiden gick. Kan vara bra att gå ut lugnt ibland, men också svårt att komma ikapp kände jag. När det var ca 1,5 km kvar till mål sprang jag om 3 tjejer och försökte hålla mitt eget tempo och hoppas de skulle släppa direkt. Tävlingsdjävulen är kvar hos mig känner jag....den har jag inte lyckats vila bort ännu. Försöker alltid intala mig när jag springer att det spelar ju ingen roll, du är ändå bara motionär...det brukar kännas lättare då, mindre plågsamt, men jag brukar misslyckas med det också. Vill ju så gärna springa snabbare. Andreas "joggade" bredvid mig några meter på slutet av loppet, inte andfådd, ingenting och peppade och snackade om att 3 tjejer låg 20 meter bakom mig och att nu får jag hålla i den sista km in till mål. Eftersom jag var ganska pigg så blev det faktiskt peppning, hade jag gått in i väggen hade jag blivit arg istället tror jag.

I mål kom jag på 20.44 på den kontrollmätta slingan (stämde med min Garmin- GPS klocka). Med tanke på att jag efter en tuff multi- säsong år 2005 passerade 5 km på ca 20.35 när jag sprang 10 km så är det ju dåligt gjort av mig, dvs en klar försämring. MEN med tanke på min bakgrund de senaste åren måste jag bara vara nöjd med det. Kanske därför jag gick in i väggen totalt också...för att jag aldrig är snäll med mig själv...vill alltid bättre och säger aldrig till mig själv att det var bra gjort. Nu ska jag faktiskt vara nöjd med det här loppet! Min allra första debut på flera år i vanliga löptävlingar.

Om kroppen börjar samarbeta är målet att springa på låga 19 på 5 km, långsiktigt är det dock multin som jag saknar så oerhört och vill tillbaka till. Är jag bara snäll med mig själv så kanske det går!

Tills dess ska jag fortsätta träna det jag tycker är kul och inte köra så mycket träning ännu. Har börjat träna med en tjej nu i våras och det är jättekul. Tyvärr har jag varit tvugen att ställa in flera pass, men de intervallpass jag lyckats köra med henne så har vi peppat varandra så bra. Vi kör 1000m, 400m, terrängslingor, Södra Berget upp osv osv. Tackar Bodil för all gemensam träningtid! Skoj och kul och uppfriskande.

Nu hejar jag på Andreas och Bodil på lör om jag inte får ett infall att köra själv, men jag tror inte det.

Nedan följer en bild från den gamla goda tiden då jag kunde springa så mycket jag bara ville. Foto: Fjällräven Extreme Marathon arrangörerna

Ha det gott!