Jag har bestämt mig! Trots jag vill behålla min integritet om mig själv och min familj i träningsbloggandet så släpper jag nedan min berättelse av den vård jag erhöll på Sundsvalls Sjukhus kirurgavdelning sommaren 2010 när jag drabbades av svår pyelonefrit (njurbäckeninflammation, njurinflammation) och fick hela min sommar/höst förstörd. Att jag blev sjuk är absolut inget jag "skyller" på någon annan, men den vård jag fick är jag starkt kritisk till!  Vad jag drabbades av berättar inget privat om mig som person eller om min familj annat än att jag förmodligen är en tjej som vill veta vad som händer och som har frågor och funderingar om vilka beslut som tas/inte tas om min egen kropp. Ni som orkar läsa igenom hela eller bara läser vissa avsnitt kanske kan känna igen er eller så känner ni inte igen er alls. Eftersom många jag träffat frågat om fjolårets bortfall från tränings/tävlingsarenorna och att människor sällan anmäler vad de upplever vara missförhålladen kan jag genom detta inlägg också berätta vad jag drabbades av. Sedan jag blev utskriven har jag hört mycket annat om denna avdelning som inte låter bra i mina öron. Påpekas ska att alla namn är avidentifierade i texten, jag är inte ute efter att hänga ut någon särskild individ. I berättelsen ingår min beskrivning dag för dag av min 10 dagar långa sjukhusvistelse , journaluttdrag och läkaryttranden.

Tisdag 13 juli

Natten mellan mån och tis vaknade jag med diffusa smärtor i nedre delen av magen som strålade upp i ryggen. Efter att ha vridit och vänt på mig i några timmar och därefter lyckats somna igen vaknade jag tidigt med mer påtaglig smärta i höger sida av magen, en bit nedanför naveln. Jag hade mycket svårt att gå upprätt och när jag rörde mig på morgonen tilltog smärtorna. När jag tog tempen visade den på måttlig stigning, runt 38. I vanliga fall har jag upplevt mig själv ha låg temperatur och över 38 vid exempelvis influensa är för mig ovanligt. Efter att kontaktat Sjukvårdsrådgivningen på fm fick jag skjuts in till Akutmottagningen då sköterskan ville att jag skulle åka direkt dit och inte till vårdcentralen. Bilresan in var långt ifrån skön där varje ojämnhet i vägen gjorde magsmärtorna betydligt mer påtagliga.

Med temperatur på 38 grader, högt blodtryck och smärtor fick jag ligga kvar på akutmottagningen. Redan här fick jag träffa flertalet olika läkare (minst 4 st var inne hos mig) som jag fick förklara samma sak för vilket kändes jobbigt. Jag ifrågasatte varför jag skulle få morfinspruta innan det första läkarbesöket och fick till svar att det skulle underlätta undersökningen. Under dagen fick jag även göra en undersökning på kvinnokliniken som allt var i sin ordning. På eftermiddagen fick jag sedan träffa en läkare som rådde mig att åka hem och sova hemma i min egen säng och sedan komma tillbaka om det fortfarande gjorde ont. Med det sagt så åkte jag hem, detta trots att mina smärtor gjorde att jag inte kunde gå helt upprätt. Jag blev heller inte upplyst om att min hemgång skulle innebära lång väntan på akutmottagningen igen om det var så att jag kom tillbaka utan på läkaren lät det som att det bara var att komma direkt in igen om det blev värre. När jag kom hem på sen eftermiddag försökte jag få lite mat i magen, då jag inte ätit något alls på hela dagen, men det gick inget vidare. Istället blev smärtorna värre och värre under kvällen och till slut var jag tvungen att stå framåtlutad. Den korta bilresan tillbaka till sjukhuset var inte bekvämlig alls utan minsta lilla gupp i vägen orsakade mer smärta. Efter att anmält mig på Akutmottagningen och därefter pendlat mellan att kunna sitta ner och få stå på alla fyra på golvet fick jag efter flera påtryckningar komma in på ett rum och vänta på läkare. Temperaturen låg fortfarande kring 38 (38,2), men smärtorna var nu värre. I min journal från kirurgen där jag blev inskriven natten mellan tisdag och onsdag mellan den 13 juli och den 14 juli står det att patienten kommer åter till akuten med rejält ont i magen och hög feber. Det står också att jag inlägges på grund av högersidiga, låga buksmärtor som tilltagit under dagen. Urinodling/sticka visade på rikligt med röda blodkroppar och några vita, jag kan dock inte hitta något om detta i min journal utan de nämnde informationen för mig.

Onsdag 14 juli

På onsdagen vaknade jag med normal temp (36,4) som sedan blev något förhöjd, men smärtorna kom och gick under hela dagen vilket medförde ett antal morfinsprutor. Till sköterskorna sade jag att jag hade ont i ryggen och svaret jag fick var att det säkert var för att jag legat hela dagen. Hela dagen var en lång väntan och först på em fick jag göra en ultraljudsundersökning med frågeställning blindtarmsinflammation. Svaret var att blindtarmen inte gick att ses. Under kvällen kallade jag på läkare på grund av smärtorna och fick då under natten träffa en läkare som stod med armarna i kors. Denne sades sig ej veta vad det kunde röra sig om då inget speciellt hittades. Någon undersökning var det i alla fall inte tal om, utan jag kände mig mer som pestsmittad med läkaren en bra bit ifrån mig.

Torsdag 15 juli

 Med svårt att sova under natten så vaknade jag tidigt kring 05.00 med buksmärtor som gjorde det omöjligt för mig att fortsätta sova. Jag vägrade nu att ta emot mer morfinsprutor och febernedsättande efter att under onsdagen fått höra av sköterska att jag faktiskt inte har så ont (då med kontinuerliga doser av Ketogan i kroppen) och att mina prover inte visar något speciellt (ca 10 lpk, ca 30 i crp). Om jag inte hade ont så förstår jag inte varför de ständigt gav mig morfinsprutor...En sköterska kom in när jag låg och vred mig i sängen och frågade varför jag var på dåligt humör och varför jag inte tog emot spruta nu. Mitt svar till sköterskan var att jag inte hade lust att prata med henne om det med den smärtan jag hade och att jag inte förstod hur de kunde bagatellisera allt jag sade. Hade jag ont i ryggen berodde det på att jag legat ner och ont i magen skulle tydligen bero på att så många unga tjejer dricker så dåligt på sommaren att de blir förstoppade. Jag fick också höra att mina värden inte visade något mer allvarligt än en vanlig förkylning. Allt detta kan jag med rent samvete intyga sades till mig! Jag kände mig inte tagen på allvar, utan att ledordet var hela tiden avvakta, dock gick det tydligen utmärkt att sticka morfinsprutor i mig med jämna mellanrum. Det spelade ingen roll att jag sa att jag definitivt inte var förstoppad när jag fick ont på natten. Jag försökte påtala allt jag kom på som jag trodde var viktigt, men inget av det finns nämnt i min journal överhuvudtaget. Jag påtalade bland annat att min syster haft njurbäckeninflammation och att hon också hade smärtor bak i ryggen samt fick mycket ondare efter måltid och undrade om det kunde vara något sådant. Genom att vägra smärtlindring så kunde de i alla fall inte undanskuffa mina symtom tänkte jag, men var det härligt ligga från klockan 5 till nära 9 och se hur klockan tickade sig långsamt fram? Nej, det kan jag inte påstå!

Under tors fm beslutade rondläkare när han såg hur ont jag hade att jag skulle få träffa nuvarande operationsläkare för titthålsoperation. Jag frågade om varför inte CT först, men har varje gång fått till svar att de dels inte vill utsätta mig för strålning samt att jag hade lite fett på kroppen, vilket kunde göra att inget kunde ses. Operationsläkare som kom in tors fm 15 juli ordinerade omedelbart 2 klyx, vilket jag tackar denna läkare grymt mycket för. Inte sedan jag insjuknade hade jag fått hjälp med detta och jag har också fått veta av apotekare att både inflammation i bukområdet samt morfinsprutor är mycket förstoppande i sig. Vid efterföljande undersökning var läkaren mycket skeptisk till att det var blindtarmen och ville inte skära i mig utan beordrade CT istället. Redan första dagen på akuten (tis den 13 juli) pratade läkare om att göra en CT undersökning, men med varje ny läkare så ändrades undersökningar och för mig som patient kändes det enormt frustrerande och förvirrande att ”bli lovad” undersökningar som sedan ställdes in trots att jag upplevde mig bli sämre och sämre. Innan CT undersökningen på förmiddagen meddelade jag att det kändes som att det inte längre strålade upp i ryggen utan att den låga buksmärtan minskat och istället flyttat upp till sidan/bak av höger sida av rygg, där det ömmade när jag tryckte. Detta finns även antecknat i min journal. Det svar jag fick av läkare efter min CT var att det var dilation av hö njurbäcken (hydronefros) och att det tydde på njursten som vandrat ner. Jag frågade då om det inte kan bli uttänjt av en inflammation och svaret var ja, men att de inte tyckte det stämde med mina smärtor. Här har jag läst på mig mycket efter jag blev utskriven och enligt den diagnos jag slutligen fick så kan man mycket väl ha starka buksmärtor. Jag tycker det är högst konstigt att inte en enda läkare jag träffat ställt olika diagnostiska frågor för att undersöka olika frågeställningar i mitt problemområde eller palperat på olika ställen. Allt koncentrerades kring blindtarmen i buken. Om bara en enda läkare frågat om tidigare kissmönster så hade jag kunnat svara att jag fick kissa väldigt ofta, något jag inte alls sammankopplade med mina problem, då jag aldrig haft urinvägsinfektion eller njursten eller något liknande. När jag påtalade på sjukhuset att jag var kissnödig ofta när jag låg inne fick jag bara till svar att det var p.g.a droppet.

På tors kväll (runt kl 18- 19) började jag känna en snabb försämring av mitt allmäntillstånd. Förutom att jag fortfarande inte kunde gå helt upprätt utan var tvungen att gå lätt framåtböjd till följd av mina smärtor så ökade febern markant från att ha legat och pendlat mellan 36,4 - 38,3 i temperatur under tis – tors (tempen låg dock oftast över 37,5). Vid koll hade jag över 39 i temperatur, började få frossa och smärtan vid flanken började öka mer och mer. Urinprov visade fortfarande rikligt med röda och några vita blodkroppar i urinen. Efter att haft sms kontakt med en läkare jag känner så fick jag till svar att det är viktigt jag kallar på jourläkare om jag känner jag börjar få frossa och ökande feber. Efter att kallat på sjuksköterska och bett att få träffa jourläkare fick jag slutligen även det. Denne läkare dunkade mig i ryggen vilket gjorde mycket ont! Jag kände mig då något frustrerad och frågade varför de inte sätter in antibiotika om det är en infektion som skenar. Blodprover och urinprover hade de redan tagit och CT var genomförd (hydronefros). Jag sa till henne att om det var en infektion från början så tror jag den har den börjat spridas mer nu och om det är en njursten som täpper till så kan ju bakterierna börjat spridas upp till njuren. Dessutom gick ingen sten att ses på CT.  Ja, så kan det vara fick jag till svar, men att de ändå inte ville sätta in antibiotika pga bakterierna kan bli resistenta. Detta är något jag kommer ihåg mycket väl, just svaret om denna resistans och att för mycket antibiotika skrivs ut!! Som patient kunde jag inget göra annat än att ta emot 1 g Alvedon och en injektion Voltaren och försöka sova. Jag fick dessutom ytterligare 3 ml Voltaren intramuskulärt i rumpan tidig fre morgon på grund av smärtorna.  

Fredag 16 juli

Efter ytterligare frossanfall och svettningar under natten, där undersköterskorna fick byta sängkläder flera gånger, kom de på fre morgon in med Zinacef intravenöst. Läkare har i journal fre fm 16 juli skrivit att det alltmer börjar likna avstängningspyelit och att remiss till urolog ska skickas samt att jag ska sättas in på Claforan 1 g * 3. Anteckning några minuter senare av annan läkare är att ingen åtgärd ska göras idag enl. urolog, utan att antibiotikaeffekt ska avvaktas. Läkaren bytte därefter min antibiotika till tabletterna Furadantin, vilket jag i efterhand fick reda på enbart skrivs ut för nedre urinvägsinfektion och inte för njurarna, då medicinen är väldigt dålig på att penetrera njurarna. Under fre var jag självfallet orolig då jag förutom mer smärta i ryggen och feber även börjat känna ett konstant illamående, något som inte nämnts överhuvudtaget i min journal trots att jag erhöll flera illamåendetabletter. Jag frågade även varför det aldrig togs några blodprover på mig under fredagsmorgonen och det var för att avvakta antibiotikaeffekten fick jag till svar av sköterskorna. Jag fick dessutom ej ta någon blododling eftersom jag tydligen var för frisk för en blodförgiftning.

Under fredagen fick jag kontinuerligt Alvedon alt Pamol för att hålla febern nere. Vid ett tillfälle under em blev jag rädd och orolig då jag trots intag av 1 g Alvedon alt Pamol istället för lägre fick högre temperatur två timmar efter intag. Febern låg kvar alt steg för att efter flertalet timmar snabbt vända neråt för att sedan snabbt öka igen. I min journal finns en kort anteckning om att jag haft 38,4 i feber som efter två timmar normaliserades. Febern normaliserades ej efter två timmar utan det tog betydligt längre tid för den att minska, dessutom normaliserades den inte av sig själv utan med hjälp av medicin. Att läkarna under sina korta rondbesök ej alltid sammankopplar korta journalanteckningar med läkemedelsmodulen är ett klart faktum då läkarna flera gånger inte vetat om att jag haft feber. Ett exempel är när läkare på tors 15 juli kring kl 13 skrivit att jag börjar få feber. Feber har jag mestadels haft sedan morgonen den 13 juli när jag sökte hjälp. Jag fick också när jag var som mest sjuk höra att det var konstigt jag hade så låg temperatur med nästan 300 i snabbsänka. Jag tror inte en enda läkare läste läkemedelsmodulen tillsammans med journalen! Fredag kväll skulle jag också fått cilaxoraldroppar, men det glömdes bort, så jag fick dessa lör kväll istället. Jag själv nekade klyx och ville ha droppar istället, då jag tyckte klyx var sådan kraftfull behandling. Sköterska sa att hon sagt till om det innan hon gick hem, men ingen kom och gav mig dropparna på kvällen.  

Lördagen den 17 juli

Natten mellan fre och lör den 16 juli till den 17 juli sov jag mycket dåligt. Jag hade dels smärtor i ryggen, frossa och feber, hög vilopuls (ca 80 jmf med min vanliga vilopuls som ligger kring 40- 41) samt hade ett konstant illamående. Jag kallade på läkare sent på fredag kväll för mitt illamående och höga puls och sa jag kände mig orolig, men fick till svar att jag var i goda händer och att jag fått helt rätt medicin för mina bakterier (hmmm…dock inte för rätt organ bevisligen men det tyckte de kanske var irrelevant…). Dessutom fick jag höra att min puls var helt normal när jag bad dem ta pulsen... När sköterskan kom vid 6 för att ta blodprov orkade jag knappt vakna till utan sträckte bara ut armen. I journalen finns många låga temp inskrivet när temperaturen varit som lägst med hjälp av Alvedon. Det finns inget inskrivet om min frossa som till exempel när jag hade höga 36 i temp och en timme senare hade nästan 39 och då tog Alvedon alt Pamol för att inte få ytterligare stegring. Från och med tors kväll är det enbart med hjälp av febernedsättande jag kunnat få ner min feber och ibland har även febern legat kvar trots medicinen.

Lör morgon kom sköterska något stressad in med Zinacef som sattes in intravenöst igen. Infektionsparametrarna visade då en stor ökning, från torsdagens ca 10 i lpk till höga 22 samt torsdagens 30 i crp till ca 260. Jag kände mig enormt besviken och arg när jag redan på tors kväll blev nekad behandling trots insättande feber och frossa och ökande smärta just i njurområdet och sedan på fre fick medicin för nedre urinvägarna istället för övre och njuren. Jag påtalade klart och tydligt att jag ville ha en förklaring till min behandling och jag blev av sköterska lovad ett riktigt utskrivningssamtal när det skulle vara dags att åka hem. Det skulle skrivas en anteckning om det sa sköterskan. På lör förmiddag fick jag träffa ytterligare en läkare. I journalanteckningarna finns skrivet hem eller till infektionskliniken senare. Lör fm har också sköterska skrivit en anteckning i journalen att det känns som att jag är mer nöjd nu och att jag gått ut en sväng med sambo och vän. Det står inget inskrivit om att jag mådde illa, låg och vred mig och enbart kände mig bättre efter att ha fått en injektion Ketogan samt febernedsättande. Dessutom tog jag mig inte längre än till entrén med helt kraftlös kropp. Läser man inte läkemedelsmodulen samtidigt som läkare så ger sådana anteckningar helt missvisande bild av allmäntillståndet enligt mitt tycke. Eftersom man på kirurgen verkar träffa nya läkare varje dag så kan man tycka att noggranna och sanningsenliga journalanteckningar är att föredra för att underlätta för nästkommande läkare.

Söndag 18 juli

Sön morgon fick jag svar på infektionsprover innan ronden. Lpk hade vänt ner till mellan 15- 16, crp ökat till 280- 290. Jag vaknade med temp och illamående, men molvärken kändes betydligt bättre. Jag kände mig dock som att någon misshandlat mig; öm i njuren och att rörelsesmärtan var den övervägande smärtan. Enbart att ta på sig byxorna på morgonen gav stort obehag i njuren. Sön var första dagen utan smärtlindring, då molvärken lättat för mig. Urolog kom och pratade med mig och ville göra ny, längre CT undersökning för att se ev avflödeshinder. Detta hade ej gjorts i torsdags då njuren inte misstänktes sa han. Jag har svårt att se varför inte det gjordes redan då, då läkare redan min första dag på kirurgen skrev i journalen att höger njure bör undersökas…..??? Jag frågade extra mycket om just strålningen, förut ville de ej göra en enda CT buk, nu göra två CT på 4 dagar, är det verkligen bra? Som svar av urologen fick jag att det om strålning bara är något som läkarna säger till patienterna. Jag fick också veta att en CT var som att flyga 1 ggr över Atlanten i flygplan i strålningsdos. Jag kände inte direkt större förtroende för läkarkåren med dessa svar. Jag har nu läst Medicinsk Fysik på universitet och kan konstatera att det ej stämmer. Långt ifrån enligt kursböckerna! En CT buk ger ca 10 mSv strålning, en flygning t.o.r Atlanten 0,1 mSv. Tack för sanningsenlig info!

Efter att ha genomgått min andra CT fick jag till svar av läkare att de inte hittade något flödeshinder, men att jag nu inte bara hade njurbäckeninflammation utan även njurinflammation och att en ultraljudsundersökning skulle göras om 2- 3 dagar för att undersöka om varböld bildats inne i njuren som behövde punkteras. En överläkare påpekade då till mig att jag definitivt inte var något utskrivningsfall, detta mitt på dagen under sön. Efter kontakt med infektionsavdelningen skulle jag förutom Zinacef 3 ggr per dag få ett extratillskott Gencamycin (om det nu stavas så) så snart som möjligt enligt sköterska. Jag väntade och efter ca 30 min till 1 tim ringde jag larmknappen. Medicinen skulle komma fick jag till svar. Efter ett tag gick jag ut i korridoren och den sköterska som jag pratat med var då på väg att gå hem. Hon sa då till sköterskan bredvid sig att jag skulle få medicin. Den andra sköterskan sa då till den första att det inte var förrän kl 16, vilket fick den första att svara att jag ju skulle få ett extratillskott. Det hade den andra sköterskan glömt och gick och hämtade medicinen. Efter allt som hänt på denna avdelning åkte mitt förtroende ner i allra lägsta botten. Påpekas kan att under denna helg var avdelningen ungefär halvfull så det kändes inte som att stressen var hög på avdelningen.

Måndag 19 juli

På mån morgon vaknade jag med över 38 i feber (dokumenterat med tempar i journal), rörelsesmärta och ömhet oförändrad, men utan svårare molvärk precis som sön. Lpk hade fortsatt ner, kom ej ihåg värdet, crp mellan 200- 210. Efter att träffat ytterligare en ny rondläkare fick jag besked om att de ville skriva ut mig och ej flytta över till infektion som var sagt. Läkaren tyckte utan att undersöka mig alls (denne frågade enbart hur det kändes) att jag såg pigg ut. Jag var skeptisk och frågade om det inte var för tidigt att byta från intravenöst till tabletter då sänkan fortfarande var hög och febern kvar. Fick ett kort svar av en bitsk sköterska att mina värden ju visst hade vänt. Jag blev utskriven kring mitt på dagen och i daganteckningarna finns inskrivet att jag har lätt ömhet höger njurloge. Denna anteckning känns klart underdriven då läkaren överhuvudtaget inte ens undersökte mig. Något utskrivningssamtal jag blivit lovad var inte att fråga om, det var ett kort rondsamtal innan läkaren gick vidare. Jag fick själv trycka på larmknappen innan jag gick hem för att bli av med den intravenösa katetern i armen så jag slapp ta med den hem. Vad gäller ultraljudet som skulle göras inom 2- 3 dagar så fick jag fråga i korridoren hur jag skulle hinna kallas till den. En läkare tog då mitt telefonnummer och skrev upp det. Hittills har ingen ringt och någon kallelse har ej kommit hem.

Väl hemma i min lägenhet kände jag krafterna började sina och febern tillta. Med över 39 i feber och högt blodtryck blev det åter igen ett besök på akuten någon timme efter att det jag blev utskriven!!! Denna gång fick jag ligga i en korridor på en brits och vänta på läkare i flera timmar efter att snabbt blivit omhändertagen av sköterskor. Jag påtalade tydligt att jag vägrade sätta min fot på kirurgavdelningen igen, men eftersom jag varit inskriven där var det den enda vägen att gå fick jag till svar. När jag låg i korridoren någon timme senare och kände mig påtagligt förbannad kom en av de tidigare rondläkarna jag haft på kirurgen förbi och sa att de styrde om mig till infektion. Denna gick fram och tillbaka i korridoren medan jag låg och pratade med en medicinsk utbildad på telefon och hörde säkert när jag sa jag tyckte kirurgavdelningen var avdelningen från helvetet. Det kanske var tur denne hörde mitt samtal och inte ville ha mig tillbaka på kirurgen. Det är ju tydligen jobbigt med frågvisa patienter som vill veta vad läkarna ska göra med ens egen kropp! Jag fick senare träffa en medicinläkare för att senare på kvällen bli rullad till infektion. På infektionsavdelningen kände jag enorm skillnad!! En sköterska kom och tog urinodling, blododling, blodprover, gav mig antibiotika direkt ut i blodet utan att jag behövde fråga och ”tigga” om att få undersökning och behandling.

Tisdag 20 juli

På tis morgon fick jag träffa den överläkare som jag skulle få träffa resterande del av min vistelse på infektionskliniken. Denne pratade om att de ville behålla mig några dagar tills febern stabiliserat sig och tills jag fått göra undersökningar på njuren och levern. Vad? Levern frågade jag? Är den också inflammerad? Till svar fick jag att de hittat en förändring på CT. Jag blev orolig och undrade om det kunde vara cancer eller något sådant och fick svar att det såg godartat ut och vanligtvis också är det, men att röntgensvaret var att efterföljande undersökning bör göras. Infektionsläkaren fick låna min journal som jag begärt ut (fick påminna flera gånger på kirurgen innan jag ens fick ut den och dessutom dra lagparagraf), dock utan läkemedelsmodul som inte följde med. Där stod att ultraljud ska göras på njuren inom 2- 3 dagar, men infektionsläkaren kunde inte hitta vare sig beställning på undersökning av njuren och inte av levern heller så de gjorde en beställning åt mig. Angående förändringarna på min lever så var det inget jag fick höra om överhuvudtaget på kirurgavdelningen. Någon blododling fanns heller inte gjord på kirurgavdelningen, detta ska vara rutinprov enligt vårdpersonal på infektionsavdelningen när det gäller njurinfektion. På infektionsavdelningen fick jag fortsätta med antibiotika intravenöst 3 ggr per dag, fick febernedsättande när jag kände febern blev för jobbig samt fick ta blodprover varje morgon för att följa infektionsparametrarna. Här kunde jag för första gången på flera dagar känna mig avslappnad och att jag var i goda händer. Min ansvarige läkare sa jag fick ta mina klagomål från kirurgen med den ansvarige läkare jag haft på kirurgen…tyvärr så fanns det ingen ansvarig där utan den ena skyllde på den andra och gick sedan vidare utan att verka beröras det minsta lilla.

Onsdag 21 juli

Onsdag kl 8.00 fick jag göra ultraljud på både lever och njure. Förändringen i levern visade sig vara ett ofarligt hemangiom (godartad blodkärlstumör, även om ordet tumör känns missvisade, är mer som ett ihopklumpad blodkärl som jag förstår det) på 3 cm och ingen varböld kunde hittas i njuren. Njuren såg dock oförändrad ut med svullnad och inflammerad vävnad. Infektionsparametrarna fortsatte också neråt och var på onsdagen nere i 100 i crp. Den efterhängsna febern trodde infektionsläkaren berodde på att infektionen var så kraftig och satt sig rejält i njuren. Ons kväll hade jag 38,8 i feber igen och jag var då orolig varför jag inte blev bättre.

Torsdag 22 juli

En rejäl vändning skedde dock under natten och på tors morgon vaknade jag med endast lättare feber, runt 37,5 och njuren kändes betydligt mindre stel. Jag kunde sätta på mig kläderna utan problem. Jag fick en dos intravenös antibiotika på morgonen och fick därefter byta till tabletter. På em fick jag efter en förfrågan från mig själv åka hem på permission tills fre morgon 07.30, men jag var fortfarande inskriven och det var bara att återkomma om febern skulle öka. Under tors låg jag mest i soffan hemma på grund av trötthet och hade mellan 37,5 till 38 i feber.

Fredag 23 juli

Fre morgon återvände jag till sjukhuset och hade då än lägre feber och fick efter nya blodprover som visade 40 i crp bli utskriven efter samtal med min överläkare. Efter 10 dygn inskriven på Sundsvalls Sjukhus känner jag att jag aldrig mer vill sätta min fot på kirurgavdelningen samtidigt som jag känner att jag vill ge ett stort tack till infektionsavdelningen. Skillnaden som jag upplevde den kunde inte vara mer påtaglig. På kirurgen har jag träffat mängder med olika läkare och sköterskor och fått motsägelsefulla svar. Som patient kände jag mig inte alls trygg utan upplevde min vistelse på avdelning 8 som mycket obehaglig. Att komma in med vad jag i efterhand fått förklarat för mig mest troligt var en hög urinvägsinfektion i sitt startskede till att komma hem med en inflammerad njure och lång konvalescens var inte riktigt vad jag väntat mig av vården. Av några sköterskor på avdelning 8 fick jag rådet att göra en anmälan, trots att de själva arbetar där. Det kunde tyvärr bli så här då får många kockar rör om i samma gryta var svaret jag fick av en av dem.

Post- sjukhusvistelse

Jag blev feberfri någon dag efter det att jag blev utskriven, men kände en enorm trötthet och kraftlöshet och de följande dagarna sov jag mest samt låg och vilade i soffan. Efter en kort promenad behövde jag vila flera timmar. Jag hade dessutom tappat nära 5 kg i vikt under de 10 dagarna på sjukhuset. Jag vågade inte köra bil på en vecka då jag kände mig som en trafikfara med min trötthet. Den 30 juli avslutade jag min antibiotikabehandling och försökte därefter komma igång med fysisk aktivitet, kanske för hårt från början. Dock återvände både symtom från njuren, feber och enorm trötthet så det gick inte. Vid varje löpsteg gjorde det ont och kändes stelt och vid cykling upplevdes både ojämnheter mycket obehagligt samtidigt som det ilade/strålade ner i ljumsken emellanåt. Jag kände länge en onormal trötthet samt stelhet i njuren. I augusti samtalade jag åter med min överläkare på infektion och enligt denne var min infektion ovanligt kraftig och syntes tydligt på röntgen varvid besvär kunde sitta kvar längre. I mitten av augusti, ungefär en månad efter det att jag insjuknade, sökte jag åter hjälp vid både vårdcentralen och infektionskliniken. Under ca en veckas hade jag feber och en stor känsla av matthet och trötthet samt de nu ”vanliga” obehagskänslorna kring njuren, men inga andra symtom såsom exempelvis förkylningssymtom. Jag fick ta om blodprover och urinprover, vilket inte visade på något avvikande annat än lite lågt blodvärde. Jag fick av en alldeles underbart kompetent och trevlig överläkare i njurmedicin även remiss till ny CT undersökning, vilket jag kallades till fre den 20 augusti. Den 27 augusti ringde en annan vårdcentralsläkare upp och meddelade att remiss är skickad till njurmedicin för att se huruvida de vill gå vidare med ytterligare kontroller då den tredje CT- undersökningen visade att viss svullnad och inflammation fortfarande finns kvar. Detta trots att 1,5 mån har passerat sedan insjuknande. Vid träff med överläkaren i njurmedicin som deltidsarbetade på vårdcentralen fick jag veta att det kunde dröja mellan 3- 6 månader innan jag kunde vara återställd vad gäller trötthet samt symtom från njuren (först fick jag höra 3 månader gällande tröttheten). Enligt denna läkare hade jag haft svår pyelonefrit och sannolikt även blodförgiftning (vilket de aldrig undersökte på kirurgen trots rutinprov). Totalt blev jag sjukskriven i 5 veckor då jag var oerhört kraftlös och trött och sov långt in på dagarna. Överläkaren i njurmedicin såg något chockad ut när jag sade en läkare på kirurgen sagt jag kunde börja träna så fort jag var feberfri. Oerhört bra bedömning av denne läkare kan man tycka...

Anmälning samt läkarnas yttranden

När jag kom hem valde jag att anmäla två läkare till HSAN, ärenden som nu Socialstyrelsen tagit över och utreder tillsammans med det ärende jag rekommenderades anmäla dit av Patient Etiska Nämnden i Sundsvall. När jag på torsdagen den 15 juli blev nekad insatt behandling kunde jag fortfarande inte gå upprätt, hade hög feber, började skaka vilket medförde att flanksmärtorna ökade mer. CT visade hydronefros och urinprov visade fortfarande rikligt med röda blodkroppar i urinen. När läkaren kom och undersökte mig dunkade denne mig i ryggen, vilket gjorde väldigt ont. I journalen har läkaren dokumenterat det med mkt dunköm hö flank. Trots att jag frågade läkaren specifikt om antibiotikabehandling och uttryckte oro om skenande infektion valde denne att avvakta att sätta in behandling med hänvisning till antibiotikaresistens. I sitt yttrande till HSAN avseende anmälan har läkaren motsatt sig de anmälningar som riktats mot denne. Läkaren har dock skrivit detta, vilket jag återger med citat: ”Jag ordinerade smärtlindring med injektion Voltaren, men ej antibiotika då jag vid detta tillfälle inte var medveten om att hon hade feber”. Själv kan jag inte förstå hur det inte skulle avvika mot medicinsk praxis att för det första inte läsa patientens journal där det tydligt finns dokumenterat att jourläkare tillkallas, patienten har feber på 39 och känner att hon börjat få frossa. Dessutom att tillkallas som jourläkare på en kväll till en patient och inte upptäcka att denne har 39 grader i temperatur. Skandalöst uttalande enligt mig!

På morgonen fick jag insatt intravenöst Zinacef efter att sköterskorna åter igen kallat på läkare. Överläkare har i journal på fredagsmorgonen den 16/7 2010 antecknat att jag är satt på Claforan (intravenöst), dock har en annan läkare senare i journalen antecknat att jag ska sättas på Furudantin istället. Dessa tabletter har jag i efterhand fått veta av både läkare och apotekare att de skrivs ut för nedre urinvägsinfektion och ej är tillräckligt starka att penetrera njurarna. Efter torsdagen tilltog ett konstant illamående och jag kände mig mycket orolig över värken och febern. Jag frågade varför det aldrig togs några blodprover på mig fredag morgon som det gjorts alla andra dagar, men det var enligt sköterska för att avvakta antibiotikaeffekten.  I yttrande skriver läkaren att jag vid fredagens undersökningstillfälle endast hade lätt förhöjda infektionsparametrar. Därefter skriver denne in torsdagsmorgonens värden inom parantes, vilket inte ens hör till fredagen då de valde att inte ta några blodprover på mig då! Jag kan inte tycka att detta ska följa någon som helst medicinsk praxis heller, det vill säga att inte vara uppdaterad om patientens nuvarande hälsotillstånd. Från torsdag kväll fick jag regelbundet febernedsättande. Blodprover tagna lördag morgon 17/7 2010 visade på 22,6 i lpk samt 263 i crp, varvid intravenös antibiotika Zinacef åter igen sattes in. När jag låg på infektion frågade jag läkarna om de avsåg att jag fått relevant medicinering tidigare och då sa en av läkarna att sätta in Furudantin var en miss.

Slutligen

Jag är själv absolut ingen mirakelmänniska och tror absolut inte att jag är felfri och jag vill heller inte svartmåla en hel avdelning med alla människor. Det fanns underbart snälla sköterskor på avdelningen och säkert några snälla läkare också, men min upplevelse av vistelsen på kirurgen är hemsk! Jag tycker att det fanns en hög grad av nonchalans och bagatelliserande bemötande, inte bara av mig utan även av mina medpatienter. Jag tror vården skulle förbättras om vårdpersonalen också blev bättre att lyssna på människors patientberättelser och kanske mer noggrant undersöka olika frågeställningar inledningsvis. För mig kändes det som att det var ett fastlåst synsätt att det ev. var problem med blindtarmen och eftersom mina värden inte var åt fanders inledningsvis så var det heller inget fel på mig. Hur fasen kunde njurbäckeninflammation vara så otänkbart?? Tydligen så verkar det som att det gäller hamna på "rätt" avdelning inledningsvis, inte tusan kan man ligga på kirurgen med en infektionssjukdom inte! Det alternativet verkade inte finnas!

Såvida jag inte blir så sjuk att jag inte själv kan välja så kommer jag aldrig mer i mitt liv sätta min fot på Sundsvalls Sjukhus kirurgavdelning. Anledningen till varför jag valde att anmäla två läkare var att jag inte fick någon förklaring till hur det blev som det blev. Det verkade inte beröra de flesta det minsta.. Den enda läkare som beklagade sig och att det inte får gå till så här var den överläkare jag träffade på söndagen som sa jag var långt ifrån ett utskrivningsfall. I läkarnas yttrande (de läkare jag anmälde alltså), som dessutom mina anhöriga läst igenom, framställs det som att jag knappt var sjuk. Man kan då fråga hur det blev så att min njure blev så inflammerad att jag fick tillbringa 10 dygn på sjukhus trots jag kom in första dagen jag fick symtom. Jag kan tyvärr fortfarande drömma mardrömmar om att jag har okontrollerad feber och att läkare står och tittar på mig som jag vore en frisk och klagande organism utan egna upplevelser av värde. Jag har aldrig varit riktigt sjuk tidigare och detta har absolut satt sina spår hos mig. Känslan av att vara rädd när man ligger inne på sjukhus hade jag inte föreställt mig känna. Det blev knappast tal om härlig sommar/höst för mig utan denna period var väldigt jobbig. Att bli läkare är ett mycket fint yrke och läkare finns där för patienter och för att rädda liv och gör en gedigen insats vanligtvis, men för mig så har förtroendet hamnat på kant. Jag har dessutom börjat fundera om verkligen alla läkare har en patitentkontakt lämpat för att vara läkare..

I senhöstas 2010 startade jag igång min träning mer och mer och fick inledningsvis vänja mig att träna med symtom. Med tanke på vad jag varit med om låg jag långt, långt efter i inledningen av skidsäsongen så det blev inte så många skidlopp. Nu har jag dock kommit igång hyffsat så jag hoppas på en underbar sommar denna sommar!

Har du upplevt något liknande eller är du helt nöjd, kommentera gärna!

Eftersom jag är fysiologi"nörd" läser jag gärna allt jag kommer över och särskilt gillar jag vetenskapliga källor. Jag får iaf vara glad över att detta inte gett mig något bestående, mer än ökad risk för nedsatt njurfunktion vid upprepade pyelonefriter. Det kanske heller inte är så bara :/ Dock verkar det vara väldigt vanligt med ärrbildning efter akut pyelonefrit..undra hur min njure ser ut nu...

Länk pubmed --> Long-term follow-up of women hospitalized for acute pyelonephritis. Klicka på rubriken. En fördel med 4 års fysiologistudier är att man kan förstå och leta efter bra info, det finns inte mycket svenska sidor om medicin tillgängligt.

 

Pessi

19 juni 2011 20:34

Vilken ryslig upplevelse!
Känns som att så fort en från vardagsrutinerna avvikande diagnos skall ställas är chansen att få snabb, empatisk och effektiv vård minimal...
Själv inskjuknade jag i reaktiv artrit (ca 10 fall per år i S-vall, fick jag sedan höra) på hösten 2004. Att ställa rätt diagnos tog en månad (det av vårdcentralläkaren som tog det första samtalet med mig, innan jag skickades på en månad lång "runda" hos MÅNGA som inte tog mina symptom på allvar...) och till ett antal besök hos diverse läkare både hos vårdcentralen, akutmottagningen och infektionskliniken. Tyvärr blev mina erfarenheter av den sistnämnda avdelningen skrämmande. Bland annat ett möte med dåvarande överläkarens ord. "Du skall inte klaga, det finns många som har det värre här i världen". Vid tillfället hade min fot svällt upp, blivit blå / röd och smärtan var så påtaglig att jag trots min relativt höga smärttålighet kände mig svimfärdig och hade frossa samt skakningar. Jag skulle få en alvedon och skickas hem av samma "människa". Jag vägrade och sköterskan höll med mig som tur var.
Historian blev till en halv års lång heltidssjuksrivning följande ytterligare en halvårs lång deltidssjuksrivning från arbetslivet. Träna kunde jag börja efter 13 månaders total vila. Beskrivande för hela historian är att det första läkaren som svarade på mina frågor efter att diagnosen ställts rätt (efter många felaktiga gissningar, felaktiga medicineringar med rejält förhöjda levervärden som följd) förklarade att om 3-4 veckor skulle jag vara helt återställt. Nästa läkare som yttrade sig sade att det inte fanns några som helst garantier att jag någonsin skulle bli återställt!? Ett lite glapp i omdömmet av folk på samma branch, skulle jag vilja påstå...

Hoppas du slipper ytterligare besök på kirurgin, jag avstår gärna att besöka Sundsvalls sjukhus alls!!!

Ha en bra sommar,
Pessi Liukkonen

 

Caroline

19 juni 2011 21:52

Tack för kommentar Pessi och att du vågar dela dina erfarenheter av den svenska vården. Många är missnöjda och många är nöjda och jag tycker att det är hemskt att det ska vara ett lotteri vem/vilka man får träffa. För mig kändes det som att jag låg och väntade tills det verkligen blev akut innan de ville ta något på allvar, att göra en riktig undersökning från början var inte att tänka på. Tyvärr blir det som patient mycket frustrerande att ena sekunden möta en människa som tar en på allvar och pratar om undersökningar som ska göras för att nästa sekund när nytt skift påbörjas mötas av en icke empatisk människa som stirrar ner i sina papper och inte ens är intresserad av att höra någon form av patientberättelse. Din sjukdom lät verkligen inte härlig alls, hoppas att du är återställd. Jag kände att jag efter så lång tid i väntan på Socialstyrelsens utredning var mogen att ta steget och faktiskt berätta och stå för hur jag upplevde den vård jag fick vara. Nonchalans är ett återkommande ord i min skalle!

Ha det gott själv! Kanske syns på någon löpartävling i sommar! Hälsa frugan

 

Caroline

19 juni 2011 21:57

Tilläggas kan att jag efter jag blivit utskriven hört väldigt mycket negativt om Sundsvalls Sjukhus. Det gäller både cancerpatient med borttappat provsvar, det är patient som skickats hem och varit nära att avlida av infektion från just kirurgen, det är jämförelser av Sundsvalls Sjukhus med andra sjukhus och konstaterande att vårt sjukhus ligger 20 år tillbaka i tiden i arbetssätt....Jag känner mig inte säker längre att bli sjuk här och i och med detta inlägg är jag kanske också bannlyst på sjukhuset ;)

 

Birgitta

20 juni 2011 11:08

Fy vilken upplevelse, Caroline!
Mycket bra gjort av dej att orka ta tag i händelsen, begära journalhandlingar och anmäla det hela. Det förekommer alldeles för mycket liknande händelser i vården och varje enskild händelse är ju en för mycket... Tack vare personer som orkar anmäla det som händer finns en förhoppning om att det ska ske en förbättring. Det är enligt min mening alldeles för mycket nonchalans i vården.
Sköt om dej!!!

 

Pessi

20 juni 2011 22:45

Det som gör oss människor unika bland alla levande varelser är förmågan att känna empati. Tyvärr tror jag att världen av västerländsk vård har kommit ganska långt ifrån det viktigaste vi har - att visa vårt stöd som medmänniskor, att känna med och finnas till. Verkar som att det inte finns tid för det helt enkelt. Vi behandlas inom ramarna av tid och pengar, scheman och tillgänglig personal. Varken mer eller mindre. Både du och jag är praktiska exempel bland tusentals andra som "drabbats". Det är både sorligt och skrämmande kan jag tycka!

Idag känner jag personligen att jag är helt återställd, och mycket tacksam för det! Samtidigt kämpar jag varje dag för att "bygga" för framtiden. Träning är min bästa sjuk- och pensionsförsäkring. Jag hoppas och tror att en välmående och stark kropp är biljetten som ger en resa till en friskare framtid. Varje träningstimme och varje svettdroppe blir som "ränta på ränta" i sammanhanget. DET känner jag att jag kan lita på.

Bra kämpat ikväll. Deltaterräng är en rolig tävlingsform, eller hur!?
/Pessi

 

Caroline

20 juni 2011 23:43

Birgitta: Tack! Det tog dock ett tag innan jag orkat/velat skriva om det, men det gör mig arg att det varken under eller efter sjukdomsepisoden verkar tas på allvar. Verksamhetschefen på kirurgen har svarat Patient Etiska via mail som vidarebefordrats till mig att de inte kommer ge mig någon förklaring eftersom jag gjort en anmälan till Socialstyrelsen och att de väntar in denna. Man hade ju åtminstonde väntat något med att de beklagar mina upplevelser...men här forsätter vi med nonchalanta stilen rakt av...Jag hoppas ingen behöver uppleva en sådan behandling jag upplevde mig få, men tyvärr tror jag inte så är fallet. Jag känner jag gjorde rätt med att anmäla eftersom ingen verkade ta åt sig av vad som hänt och ge en förklaring. Fortsätter det så blir det ju heller aldrig någon förbättring...Tack än en gång för ditt svar :)
Pessi: Jag håller helt med dig! Undrar om någon sådan kurs ingår i läkarutbildningen. De som verkat tappa förmågan att känna empati och kunna lyssna på patienter skulle verkligen behöva vakna upp. Skönt att du blev återställd! Det är hemskt att vilja, men inte kunna idrotta, särskilt när man har motion som livsstil! Bra kämpat ikväll du med, er ser man bara i starten och i mål! Måste våga chansa mer jag också, nu ska jag först vila lite granna och rehaba en ömmande vad :)

 

AFA Försäkring

21 juni 2011 10:36

Hej!
Jag jobbar med uppsökande kundtjänst för AFA Försäkring och såg att du skriver att du varit sjukskriven.
Du kan ha rätt till ersättning från oss om du jobbar på en arbetsplats som har kollektivavtal (och 90% av alla anställda i Sverige täcks av kollektivavtal).
Här kan du läsa mer om vår sjukförsäkring: www.afaforsakring.se/sjukforsakring
Ring oss på 0771-88 00 99 mellan 8-17 på vardagar så kan vi hjälpa dig vidare.
Vill du veta mer om uppsökande kundtjänst och hur vi hittade dig kan du läsa det här:
www.afaforsakring.se/uppsokande_kundtjanst
Vänliga hälsningar
Julia
AFA Försäkring

 

Emelie

23 december 2011 18:22

Men usch och fy, vad hemskt!
har själv bott i Sundsvall och förstår precid vad du menar med nonchalansen. Blev bemött precis på samma sätt, fast med ett annat besvär.

Bor nu i Stockholm och har liksom dig haft besvär med urinvägsinfektion som gick upp i njurarna. Även jag blev inte tagen riktigt på allvar första gången jag åkte in, smärtan jag hade i ryggen var förjävlig samt feber. Blev hemskickad efter 10 h på akuten. "Kom tillbaka om det blir värre".

Åkte hem, sov och dagen efter vaknade jag ännu värre, högre feber och jag kunde knappt röra mig. Livrädd som jag var åkte jag än en gång in till akuten , där jag fick vänta i endast! 9 h. Doktorn kollade på mig som "vad gör du här igen?" och jag kände mig besvärad på något sjukt vis. Hur som efter lite prat så fick jag Ciproflaxin Bluefish som ska vara mot njurbäckeinflammation.

Kände mig något mer lättad, åt kuren på 10 dagar, men tyckte fortfarande att jag mådde dåligt. Tempen var fort inte normal, smärtorna i ryggen/sidan och i buken återstod. Läste lite på internet om det kanske kunde vara något annat/mer.

Kom fram till att det ev kunde vara någon slags infektion i underlivet (jag har kopparspiral), livmoderinfektion etc.

Uppsökte gynakuten (gick betydligt snabbare än 9h!), där hon sa att hon inte kunde se direkt att det var någon inflammation men trodde att det kunde vara något som lurade. Så nu har jag fått ännu en kur med medicin,2 st. Flagyl och Dyxoferm. Bara hållit på i ca 2 dagar, känner inte direkt någon skillnad men det kanske blir bättre!

Är fortfarande orolig eftersom jag kissar ofta, har ont än, dock har febern sjunkit och är inte speciellt hög. Så hoppas det försvinner med dessa två mediciner annars blir jag galen!

Tack för din berättelse, i sjukvården har jag lärt mig att ALLLTID överdriva, annars blir man aldrig tagen på allvar!


God Jul och gott nytt år!
/Emelie

 

Max

8 juni 2012 20:16

Tack för din berättelse, som jag snubblade på av en slump. Ska alltid ha den i bakhuvudet i mitt eget framtida arbete. /läkarstudent

 

sofie

27 april 2015 19:04

Minns nu plötsligt sist opererades att jag inte fick nån smärtlindring mer än alvedon efterråt. Jag bönade o bad om nåt annat,gjorde ju fruktansvärt ont efter op.,men.nej det gick inte. Beställde så småningom min journal o där stod att jag hade fått citodon! Undra vart dom tabletterna tog vägen???-!måste tyvärr tillägga att med endomertrios o allt vad detta innebär känns såna här mottaganden o sjukhusbesvär som Du varit med om som vardagsmat tyvärr.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden går och nu redan är det april månad. Vad har då hänt sedan sist med långlopp och löpbandstest? Jo, bland annat har jag varit en vecka till fjälls i Ramundberget och haft det finfint fast med ändå närvarande stress. Varje dag blev det längdski...

Passa på att anmäl er till vintern sista teknikkurs i skejt: Lär Dig Skejta! (klicka på texten) Kursen passar både nybörjare och mer erfarna åkare då vi har olika instruktörer.   Min träning i veckan? I tisdags blev det intervaller med tisdagst...

Hej ni som ändå går in på bloggen med jämna mellanrum och läser. Självklart skulle jag vilja lägga ut lite mer berättelser och bilder om träning och friluftsliv, men ska jag vara ärlig har jag fram till sommaren ett enormt hektiskt schema med jobb oc...

Jo, trots allt blir foten ändå bättre och bättre. Förra veckan kändes det varje steg jag tog, men nu känns det faktiskt ganska bra vilket ger mig en positiv framtidssyn. När jag har mycket i jobb och skola är det träning som hjälper mig ventilera och...

Ja, vad ska man då egentligen skriva om när man har en tränings- och friluftsblogg och inte kan träna så mycket just nu...det är frågan. Ni ska bara veta hur mycket jag längtar efter att få snöra på mig skorna och bege mig ut på en lång och lugn löpt...