Nej, nu är det dags att återvända till verkligheten igen efter en tids deppande. Har hänt mycket som vanligt och många gånger är det inte allt för roliga saker.

Först och främst pajade min fot ihop för ca 2 veckor sedan. Två läkare jag varit hos tidigare misstänker att det kan vara en lös benkropp eller broskbit som ibland lägger sig i kläm och ibland inte. Efter att jag vilat två dagar från träning och sista genomförda passet var cykling så bytte jag om till träningskläder med målet att följa med Andreas ut på skidgång. Helt plötsligt började det att skava i foten när jag gick och det blev inte bättre. Dagen efter tänkte jag att nu måste jag bara testa se om det kanske försvinner när jag rör mig, ställde mig därför på löpbandet men stängde av det efter 30 sek då jag blev rent ut sagt illamående av skavandet i foten. Har sedan två veckor totalt helvilat med undantag av ett högintensivt spinningpass för mer än en vecka sedan. Jag hade då vilat i en vecka och eftersom det fungerade att cykla så tänkte jag köra några MTB pass. När jag kom hem från fysiktentan och all press släppte så kändes det som att jag höll på att åka på en dunderförkylning. Halsen började tjockas och göra ont när jag svalde och jag hoppade tidigt i säng för att försöka få kroppen att vinna den vilda faighten i kroppen. Morgonen därefter var halsontet borta, men jag var dock tjock i halsen några dagar innan det helt försvann. Helgen blev vikt åt renovering då motivationen försvunnit med allt jävelskap.

Ja, vad mer för skit har hänt. Andreas tillika husse har fått ont i ryggen (misstanke om buktande disk) och Ekitan har varit dålig ett tag och gjort mig sömnlös flera nätter. Min lilla, lilla älsklingshund.... Vi fick ett för oss tragiskt besked i somras när vi fick svaret från röntgen om att Ekita har HD. det blir inga valpar med henne med andra ord. Hon hade grad C, vilket innebär lindrig dysplasi, att höftkulan inte riktigt passar in i ledhuvudet. Leden är lite slapp alltså. På vä sida hade hon också redan hunnit få lindrig benpålagring där (pga broskförslitning, artros). Vi har märkt små symptom på henne på sista tiden när hon utåtroterat höften (ungefär som när hanhundar kissar). Hon har då gnällt till. I övrigt har vi inte märkt ett skvatt, hon har kutat precis som förr. Rådet vi har fått är att köra med henne som vanligt då dysplasin var så lindrig, det som kan troligtvis hända är att hon kan bli stelare, få mer smärta vid senare ålder. Efter att ha lekt för ca 1,5 veckor sedan, var Ekita helt halt när hon hoppade ur bilen. Hon sprang på tre ben och klämde jag lätt på hennes vä höft så gnällde hon och nafsade sig själv på höften. Gissa om jag blev orolig???? Nu är det helt KÖRT var mina tankar. Ekita småhaltade i några dagar till och sedan var allt som vanligt igen. När det var som värst så vaknade jag på natten av att hon skrek till när hon vände sig i buren, min lilla stackare. Hon har nu fått börja käka glukosaminer och har också fått en kur NSAID (som hon började med först när hältan var puts väck). Jag bokade också tidigt en tid på Strömsholms djursjukhus där hon kommer att få träffa en av landets bästa ortopeder. Jag vill så noga det bara går få en riktig undersökning gjord på henne så att vi kan få riktlinjer från det.... Måste vi pensionera henne som jakthund? Hur mycket kan vi motionera med henne? (Ekita är en JAKThund som älskar springa, att leva ett helt stillasittande liv med enbart korta prommisar känns som djurplågeri för mig) Hur ser hennes höfter ut, har de blivit värre eller kan hon bara fått sig en smäll på höften under leken? Måste vi börja med behandlingar (ex rörlighetsträning), strechingsövningar etc?

Jag vet att de som sista utväg kan operera en hund genom att sätta in en höftledsprotes. Priset på detta är kring 40 000 sek för enbart operationen och rehabtiden är flera månader... Det känns inte så ett alternativ för oss. Med tanke på det vill jag inte köra henne i botten med jakt OM hennes höfter inte tål det. Jag vill dock att hon ska få så bra livskvalité som möjligt. Med tanke på detta ska det bli skönt att träffa en specialist så vi mer kan få reda på hur vi ska bete oss. Hoppas det bara var en olycklig smäll under leken med den andra vovven...Som det känns nu så skulle jag inte klara av att mista min lilla älskling i förväg....ni som har djur vet säkert hur jag känner mig.

Nu ska jag rycka upp mig och hoppas på det bästa. Foten har efter helgen plötsligt blivit så pass bra att jag idag testade att jogga 40 min. Det gick fint. Man kan säga att besvären kom lika fort som det försvann. Så jäkla konstigt. Har annars nästan mått illa under de hundrastningsprommisar jag gått nu när jag inte tränat. Ni vet kanske hur det känns att springa med ett skavsår, precis så har det känts inuti min fot, som skav och skav och skav.

Nedan bild på Ekita och Aviv, förmodligen blir det inget mer lek för Ekita med andra vovvar. Det blir väldigt snabba rörelser och omkullspringningar när två vildar leker med varandra. Inte bra för Ekitas höfter. Sorry Ekita och Aviv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden går och nu redan är det april månad. Vad har då hänt sedan sist med långlopp och löpbandstest? Jo, bland annat har jag varit en vecka till fjälls i Ramundberget och haft det finfint fast med ändå närvarande stress. Varje dag blev det längdski...

Passa på att anmäl er till vintern sista teknikkurs i skejt: Lär Dig Skejta! (klicka på texten) Kursen passar både nybörjare och mer erfarna åkare då vi har olika instruktörer.   Min träning i veckan? I tisdags blev det intervaller med tisdagst...

Hej ni som ändå går in på bloggen med jämna mellanrum och läser. Självklart skulle jag vilja lägga ut lite mer berättelser och bilder om träning och friluftsliv, men ska jag vara ärlig har jag fram till sommaren ett enormt hektiskt schema med jobb oc...

Jo, trots allt blir foten ändå bättre och bättre. Förra veckan kändes det varje steg jag tog, men nu känns det faktiskt ganska bra vilket ger mig en positiv framtidssyn. När jag har mycket i jobb och skola är det träning som hjälper mig ventilera och...

Ja, vad ska man då egentligen skriva om när man har en tränings- och friluftsblogg och inte kan träna så mycket just nu...det är frågan. Ni ska bara veta hur mycket jag längtar efter att få snöra på mig skorna och bege mig ut på en lång och lugn löpt...