skriva att jag lyckades vinna 5 km igår. Om det nu var så viktigt vet jag inte, det var mer att jag ville veta vilken tid jag har att utgå från om jag kan börja träna mer.

Skymningsloppet...

Jo, visst känns det lite, lite segt i mina ben kanske, men inte så mycket. Skulle väl vara hemskt det också...om man var trött efter att ha sprungit endast 5 km. Jag bestämde mig verkligen i sista sekund igår, då jag haft lite förkylningsvarning de senaste dagarna. Dock så klarade jag mig känns det som, jippi för det! Rolig bilfärd t.o.r Hudik fick jag i allafall, åkte med Andreas, Anders och Magnus från Stockviks SF och fick lyssna på deras prat :)

Hur gick loppet då?  Var så rädd att jag skulle springa på kanske 23 minuter med mina brokiga år i bakgrunden. Inget jag orkar skriva om nu, men jag har haft det väldigt jobbigt från och med 2006-05-08, dagen jag aldrig glömmer. Hade ett träningsbreak under vintern då jag försökt ge kroppen en chans att återhämta sig och vara snäll mot mig, men vet inte om jag lyckats. Kan nu i alla fall springa i snitt 1 pass per vecka, kanske 2 pass vissa veckor utan att åka på månadslånga inflammationer.

Ja, tillbaka till vad det nu var jag skulle beskriva....försök till att prata bort mig kanske :O Jo, det kan jag hålla med om. Jag bestämde mig innan loppet att öppna lugnt, jag visste inte ens om jag bara skulle orka 3 km och sen vara tvungen att segjogga i mål för att jag inte har någon snabbhetsuthållighet. Låg kanske 7:e tjej i början av loppet, men plockade fler och fler ju längre tiden gick. Kan vara bra att gå ut lugnt ibland, men också svårt att komma ikapp kände jag. När det var ca 1,5 km kvar till mål sprang jag om 3 tjejer och försökte hålla mitt eget tempo och hoppas de skulle släppa direkt. Tävlingsdjävulen är kvar hos mig känner jag....den har jag inte lyckats vila bort ännu. Försöker alltid intala mig när jag springer att det spelar ju ingen roll, du är ändå bara motionär...det brukar kännas lättare då, mindre plågsamt, men jag brukar misslyckas med det också. Vill ju så gärna springa snabbare. Andreas "joggade" bredvid mig några meter på slutet av loppet, inte andfådd, ingenting och peppade och snackade om att 3 tjejer låg 20 meter bakom mig och att nu får jag hålla i den sista km in till mål. Eftersom jag var ganska pigg så blev det faktiskt peppning, hade jag gått in i väggen hade jag blivit arg istället tror jag.

I mål kom jag på 20.44 på den kontrollmätta slingan (stämde med min Garmin- GPS klocka). Med tanke på att jag efter en tuff multi- säsong år 2005 passerade 5 km på ca 20.35 när jag sprang 10 km så är det ju dåligt gjort av mig, dvs en klar försämring. MEN med tanke på min bakgrund de senaste åren måste jag bara vara nöjd med det. Kanske därför jag gick in i väggen totalt också...för att jag aldrig är snäll med mig själv...vill alltid bättre och säger aldrig till mig själv att det var bra gjort. Nu ska jag faktiskt vara nöjd med det här loppet! Min allra första debut på flera år i vanliga löptävlingar.

Om kroppen börjar samarbeta är målet att springa på låga 19 på 5 km, långsiktigt är det dock multin som jag saknar så oerhört och vill tillbaka till. Är jag bara snäll med mig själv så kanske det går!

Tills dess ska jag fortsätta träna det jag tycker är kul och inte köra så mycket träning ännu. Har börjat träna med en tjej nu i våras och det är jättekul. Tyvärr har jag varit tvugen att ställa in flera pass, men de intervallpass jag lyckats köra med henne så har vi peppat varandra så bra. Vi kör 1000m, 400m, terrängslingor, Södra Berget upp osv osv. Tackar Bodil för all gemensam träningtid! Skoj och kul och uppfriskande.

Nu hejar jag på Andreas och Bodil på lör om jag inte får ett infall att köra själv, men jag tror inte det.

Nedan följer en bild från den gamla goda tiden då jag kunde springa så mycket jag bara ville. Foto: Fjällräven Extreme Marathon arrangörerna

Ha det gott!