Ja, nu är jag hemma från fjällen. Så hur har det då gått?

Vet inte vart jag ska börja, kanske ska jag citera en av Toms meningar i sin blogg (http://wieselblad.blogspot.com) när jag säger att jag är less, men framförallt är jag less på att vara less. Kan det aldrig få gå lätt någongång? Vi kämpar och vi kämpar med det här med hundar, men skoj är det. Dock skulle det inte skada att känna lite medgång någongång.

Så här har helgen sett ut:

Torsdag: 4- timmars bilresa till fjällen. Därefter promenad på bökig stig och i obanad terräng med ca 20 kg ryggsäck 122 minuter i ihållande hällregn till vår lägerplats ute på fjället. Sån här terräng gillar jag verkligen!!! Efter att vi gått ca 10- 15 minuter så stöter vi på en rejäl blåbärs- blaffa som jag starkt misstänker är björnskit. Även Andreas pappa som var med på fjällresan misstänkte detta. Vi fortsätter att gå och efter kanske 20 minuter till så stöter vi upp helgens första ripkull. Ekita reagerar direkt och drar efter, men alla skriker SITT och efter ca 15- 20 meter stannar hon och sätter sig. Vi går fram och berömmer henne (det ska vara positivt i fågelsituationer) och kallar sedan tillbaka henne till stället där fåglarna lyfte. Eftersom det var vanlig promenad med packning var vi inte jakt- förberedda så vi gick en liten sväng runt området med Ekita i långlina för att kanske kunna söka upp kullen och få en lyckad fågelsituation (stopp på en gång) för henne. Vi hittade den inte utan fortsatte vår färd. Det började skymma mer och mer och när vi kom fram var det nästan helt mörkt. Därefter upp med tältet och läggdags.

Fredag: Har regnat hela natten och fortsätter att dugga på morgonen. Vi gör upp eld (inte jag iof utan Andreas och hans pappa) . Efter frukost är vi alla laddade för jakt!!! Jag tycker att det ska bli extremt kul att se och lära och försöka få till ett bra samarbete med Ekita. Vi släpper Ekita och hon går verkligen dåligt och hennes sök kan nästan inte kallas för sök. Hon går tillbaka i sina egna spår och håller hela tiden stenkoll på oss. Helt plötsligt så vägrar hon gå ut i nytt sök och när vi försöker puscha henne så viker svansen rakt nedåt och hon börjar att darra. Så har det därefter varit hela fredagen. Humöret blir bara sämre och sämre (mitt humör alltså) och det fortsätter att regna. Mina Lundhags- kängor tar in massor av vatten och jag blir dyngsur och dessutom har vi ingen hund som fungerar. Jippi vad kul.... Vi stannar och Andreas pappa gör upp eld under en tät gran. Sååå skönt att få ta av sig kängorna och byta underställ på kroppen och värma sig. Man blir så rå inifrån när det regnar ute. Vi går några timmar till innan vi avrundar och går hem. Ekita fortsätter att vara reserverad och fungerar mer som en vallhund än som någon annan hund. Stannar jag till för att tex knyta skorna så stannar hon också och håller koll så att alla är med. Sedan när man försöker få henne att gå ut i sök så börjar hon darra direkt och stryka sig intill benen på en. På lägerplatsen är det likadant. Öronen är bakåtdragna och hon ger ibland ifrån sig "rädd- skall". Är som att hon tror det är monster nere vid sjön...

Lördag: Samma visa som fredagen, men inget regn utan jättefint jaktväder. Det blåser lätt och det har torkat upp bra under natten. Efter ett antal timmars promenerande i finfina myrstråk vänder vi till lägret och packar ihop alla saker. När vi gör mat kryper Ekita självmant in i tätet och gömmer sig...Det tog sedan exakt 120 minuter att gå hem. Eller gå och gå...jag får snarare småjogga med ryggan för att hänga med i killarnas tempo. De tar så stora och långa steg....men det går fint! Oerhörd utsikt! Ekita svansar vid våra ben som vanligt och hoppar direkt in i bilen. Sedan hemresa i 4 timmar effektivt bilkörande och nu hemma.

Någon som kan tala med hundar???? Hjälp hit tack.

Vad kan det bero på?

* Rädd för björnvittring?

* Skotträdd hund? Andreas och pappa sin var och provsköt för henne för några dagars sen och fastän Ekita satt på kanske 100- 150 m håll så svarade hon väldigt reserverat mot skotten....man kan nog faktiskt säga att hon blev rädd. Har hon fått för sig att när Andreas och hans pappa är med så kan farliga saker inträffa??? Att det blivit en felkoppling hos henne och att hon blivit rädd för skogen?

Ni som sedan tidigare känner Ekita vet att hon i vanliga fall är världens spjut. Jaktlusten är på högsta topp och vid sökkommando så är det som att skicka iväg en projektil.

Så är det alltså... Nu måste det funderas vad vi ska göra. Nedan visas två bilder på Ekita från tidigare fågelträning. Först en GLAD jakthund och sedan en trött och slutkörd jakthund. Nu har vi varken eller.

Hur som helst så har den minst sagt trista händelsen under jakt- helgen resulterat i att vi faktiskt fortfarande är taggade att få henne att fungera. Andreas är anmäld på kurs för att ta jägarexamen så vi kan åka iväg själva när vi vill och vi har redan börjat titta på saker vi vill skaffa. Detta innefattar tex vallningsfria skidor för vinterjakt (jobbigt när snön fastnar i vallan under skidorna eftersom man "går" på skidorna, riktiga pjäxor (inte kalla carbon- pjäxor) då man går i djupsnö, vita kläder osv osv. Ska också införskaffa en "jaktsäck" till Ekita, dvs när man stannar och äter, fikar osv så kan man stoppa ner hunden i en säck så att bara huvudet sticker ut. Då slipper dom slösa massa energi på att ligga och skaka för att hålla värmen. Som fysiolog vet jag ju hur mycket energi som faktiskt går till spillo när skelettmuskulaturen arbetar (ofrivilliga kontraktioner) för att hålla kroppsvärmen uppe.

Ska nu härma Martina Höök, multisportare med en liten lista...

Veckans +:

- Oerhört fin utsikt

- Toppen jaktväder på lördagen

- Hittat spänningen med jakt

Veckans -:

- Icke fungerande jakthund

- Läckande Lundagskängor för 2800 sek (borde reklameras!)

- Lite rädd för björnar blir jag alltid, särskilt när Ekita sitter i skymningen och ger ifrån sig "rädd- skall"