Ja, vad har man då gjort sedan i helgen förut lite jobb och sånt? Inte så mycket faktiskt. Mest funderat på företagsideér, sökt lite deltidsjobb samt kollat på universitetskurser.

Det blev vila igår också. Ja, jag har inte sagt att jag tränar så mycket heller, men det tar alltid emot att sticka ut när man har småkänningar av skador. Mitt baklår blev inte bättre dagen efter tävlingen i lördags utan tvärtom, det kändes mer och mer obehagligt på den korta löpturen jag tog i söndags. Dessutom kände jag lite i hälsenan i samma ben på slutet av passet...Så igår satt jag och gruvade mig för att sticka ut, inte på grund av motivationsbrist utan för att jag är rädd att det ska bli sämre och jag måste vila fler dagar. Jag kan bli lite "halvapatisk" då och få svårt att ta mig i kragen och göra nått vettigt av fritiden.

Men, idag stack jag ut. Mamma ringde och sa att det var familjemiddag hos mormor och morfar som bor i Loböle, strax innan Stöde. Jag tänkte åka med dem dit och tillbaka, men på eftermiddagen bestämde jag mig för att cykla dit istället så slapp jag cykla här hemma. Packade ihop en liten rygga på ryggen och stack iväg på en tur som tog mig upp mot Sidsjön, förbi Allsta, Viforsen, Tuna etc till Matfors. Där valde jag den "gamla" vägen på andra sidan Stödesjön och cyklade grusväg fram till Loböle. GPS:en visade strax över 45 km och det blev 1 timme och 50 minuter MTB i distanstempo. Skönt att komma ut och lufta sig! Var lite hungrig när jag stack ut och blev inte bättre efter en timme direkt. Tur jag fick sätta sig till dukat bord när jag kom fram.

Nu hemma och förutom jobb imorgon så kommer det att bli ett kajak- och kanotpass, där jag och Andreas ska jämföra hastigheter på 500 m intervaller mellan olika lådor. Ska bli intressant!!!! Sen på kvällen är det Balders löpintervaller på planeringen. Jag hoppas mitt baklår och min hälsena vill vara med!

På återseende!

Bilden nedan visar vad jag verkligen längtar till, jag och Andreas på multisporttävling tillsammans....

av att svara tillbaka på Bodils segerryck som killen nedan :) Kolla killen som bryter mållinjen först. Så ska man komma tillbaka i ett lopp, det är vilja det.  

Igår vågade jag bara inte träna för tjii fick jag för att jag skrivit att jag klarade mig helt från den där förkylningsvarningen. Började kännas lite mer skumt mot eftermiddagen och kvällen. Tänkte annars ta ett distanspass cykling.

Imorse vaknade jag upp och inte var jag sjuk idag heller, men blir ändå inte fri den där lite skumma känslan av tung i huvudet och att ögonen inte riktigt hänger med. Såg på MTB på OS och bara tog det lugnt innan avfärd till H- sand där Andreas skulle köra Öbackavarvet. Hörde också av mig till min nufunna träningskompis Bodil som också hade samma känsla i kroppen. Framme i H- sand var jag veligare än veligast. Fick verkligen tävlingssug när alla springer omkring och gör sig ordning för racing. Jag tog mig en kort runda uppvärmning, men kunde fortfarande inte bestämma mig. Vill ju inte göra ett dåligt lopp bara för att jag är sliten sen i torsdags och att jag har nått skumt i kroppen, är för mycket tävlingsmänniska för det. Det slutade med att jag gick och efteranmälde mig 25 minuter innan start (var direkt när vi kom förbi och frågade när jag senast kunde efteranmäla mig).

Jaja, det blev ett 5 km lopp idag också. Öppnade mitt eget tempo som vanligt och vid 2 km skylten kände jag att mina ben inte var hundra där idag, att kroppen ville mer men att benen började att inte vilja hålla farten. Som tur var gick km 2- 4 lite lite lättare i den "klunga" jag sprang i så kunde hålla mig kvar i placering. Bodil och jag turades om att ligga först och på slutet sprang vi jämsides. Jag kände dock ganska så snart att hon var piggare än mig då hon småfrågade lite hur det gick osv samt hejade glatt på sin sambo när hon mötte honom efter banan. Själv kämpade jag mot mina trötta ben. Försökte dock att göra en liten "spurt" som också blev en rejäl tempohöjning kanske 150 meter före mål. Bodil var dock med på noterna och svarade direkt! Det slutade som jag trodde med att jag fick ge mig, det har också visat sig på våra intervaller att hon är den snabbare av oss på 200 och 100 m.

Hade jag försökt att öka på farten tidigare i loppet så hade Bodil med 100 % sannolikhet också hängt med då och det hade förmodligen slutat med att jag sprang in i väggen istället. Men nästa år då jäklar ska vi pressa varandra klart under 20 minuter. Superkul att köra intervaller nu när vi visats vara så oerhört jämna, det blir bra puschning! Grattis Bodil till idag!

Jo, förresten, tiden jag sprang på var 20.34, spurtslagen med 2 sekunder av Bodil. Hoppas nu så oerhört att jag slipper kontinuerliga baksag så jag verkligen får en chans att träna lite mer löpning än i snitt 1- 2 pass/v. Jag skulle bli så glad då. Känns lite stelt i ena baklåret nu, men hoppas det släpper.

Så, vad hade den jäkla dagen mer att erbjuda...

Jo, en kille kollapsade idag efter banan när vi stod och hejade på milklassen, såg verkligen inte roligt ut. Han började vingla för fullt och Bodil reagerade snabbt och var framme  och gav honom stöd. Han ramlade därefter ihop på backen och jag lade, efter några sekunder av chock lagt sig, honom i framstupa sidoläge. Frågade lite frågor, men fick inget rikitgt svar. Till slut kom ambulansen som en kille ringt till så jag hoppas att det gick bra för honom.

Vad näst. Efter prisutdelning och en miniavjoggning vidare till dusch och ombyte innan hemfärd. Såg en "varningsskylt" in till damernas att både manliga och kvinnliga arbetare kan finnas inne där. Väl där inne när vi kommer med handdukar står en manlig arbetare där. Jag blir lite fundersam vad jag ska göra, gillar ju inte att visa mig naken... men vi tar med oss handdukarna till respektive duschbås, för då kan ingen se trodde vi. Men eftersom arbetarna går fram och tillbaka kunde de visst göra det så min dusch har nog aldrig varit kortare någongång.

Mer då? Jo, alla grejer inlagda i bilen och jag har bilnyckeln i min handväska som ligger längst ut i bagageutrymmet. Innan jag hinner reagera slår Andreas igen bakluckan och bilen har låst sig själv. NEEEEJJJJ. Ekita är där inne och det är relativt varmt i solen. Jag blir jättestressad, då en bil verkligen kan bli varm snabbt invändigt fast det känns kyligare ute. Andreas lånar Henriks tele (tackar för all hjälp!!!) och ringer polisen som säger att vi ska slå in rutan för Ford Mondeo kan de inte öppna sa killen i luren.  Efter försök att ringa runt lite nummer så försöker Andreas slå in rutan 3 ggr med en stor gatusten inlindad i en handduk (en av Bodils vinster...). Det händer inget, förutom blir massa repor. Till slut ringer Andreas bärgningen  för att få hjälp med att krossa rutan. Vad säger dom då....jo, Ford Mondeo är inga problem att öppna utan att förstöra något. Killen är där på 15 minuter och löser problemet snabbt som attan. Faaannnn. Jäkla poliser....Vi skickar fakturan till er. Varför säga något man inte vet? Hade vi ringt bärgningen direkt hade vi inte behövt förstöra rutan för massa pengar i självrisk.....

Så nu hemma efter äntligen lite mat i magen :) Vill också passa på att gratulera min, för närvarande väldigt arga, sambo Andreas Svanebo. Han klarade av den 10 km långa slingan på 32.34, supergrattis! Hoppas verkligen du karar av ditt mål att gå under 1.50 på Lidingöloppet 30 km nu i september.

Också bra gjort av Henrik Andersson, en cyklist med fladdershorts i löpartävling :) Bra gjort att ställa upp och springa på en bra tid med tanke på nästan obefintlig löpträning.

skriva att jag lyckades vinna 5 km igår. Om det nu var så viktigt vet jag inte, det var mer att jag ville veta vilken tid jag har att utgå från om jag kan börja träna mer.

Skymningsloppet...

Jo, visst känns det lite, lite segt i mina ben kanske, men inte så mycket. Skulle väl vara hemskt det också...om man var trött efter att ha sprungit endast 5 km. Jag bestämde mig verkligen i sista sekund igår, då jag haft lite förkylningsvarning de senaste dagarna. Dock så klarade jag mig känns det som, jippi för det! Rolig bilfärd t.o.r Hudik fick jag i allafall, åkte med Andreas, Anders och Magnus från Stockviks SF och fick lyssna på deras prat :)

Hur gick loppet då?  Var så rädd att jag skulle springa på kanske 23 minuter med mina brokiga år i bakgrunden. Inget jag orkar skriva om nu, men jag har haft det väldigt jobbigt från och med 2006-05-08, dagen jag aldrig glömmer. Hade ett träningsbreak under vintern då jag försökt ge kroppen en chans att återhämta sig och vara snäll mot mig, men vet inte om jag lyckats. Kan nu i alla fall springa i snitt 1 pass per vecka, kanske 2 pass vissa veckor utan att åka på månadslånga inflammationer.

Ja, tillbaka till vad det nu var jag skulle beskriva....försök till att prata bort mig kanske :O Jo, det kan jag hålla med om. Jag bestämde mig innan loppet att öppna lugnt, jag visste inte ens om jag bara skulle orka 3 km och sen vara tvungen att segjogga i mål för att jag inte har någon snabbhetsuthållighet. Låg kanske 7:e tjej i början av loppet, men plockade fler och fler ju längre tiden gick. Kan vara bra att gå ut lugnt ibland, men också svårt att komma ikapp kände jag. När det var ca 1,5 km kvar till mål sprang jag om 3 tjejer och försökte hålla mitt eget tempo och hoppas de skulle släppa direkt. Tävlingsdjävulen är kvar hos mig känner jag....den har jag inte lyckats vila bort ännu. Försöker alltid intala mig när jag springer att det spelar ju ingen roll, du är ändå bara motionär...det brukar kännas lättare då, mindre plågsamt, men jag brukar misslyckas med det också. Vill ju så gärna springa snabbare. Andreas "joggade" bredvid mig några meter på slutet av loppet, inte andfådd, ingenting och peppade och snackade om att 3 tjejer låg 20 meter bakom mig och att nu får jag hålla i den sista km in till mål. Eftersom jag var ganska pigg så blev det faktiskt peppning, hade jag gått in i väggen hade jag blivit arg istället tror jag.

I mål kom jag på 20.44 på den kontrollmätta slingan (stämde med min Garmin- GPS klocka). Med tanke på att jag efter en tuff multi- säsong år 2005 passerade 5 km på ca 20.35 när jag sprang 10 km så är det ju dåligt gjort av mig, dvs en klar försämring. MEN med tanke på min bakgrund de senaste åren måste jag bara vara nöjd med det. Kanske därför jag gick in i väggen totalt också...för att jag aldrig är snäll med mig själv...vill alltid bättre och säger aldrig till mig själv att det var bra gjort. Nu ska jag faktiskt vara nöjd med det här loppet! Min allra första debut på flera år i vanliga löptävlingar.

Om kroppen börjar samarbeta är målet att springa på låga 19 på 5 km, långsiktigt är det dock multin som jag saknar så oerhört och vill tillbaka till. Är jag bara snäll med mig själv så kanske det går!

Tills dess ska jag fortsätta träna det jag tycker är kul och inte köra så mycket träning ännu. Har börjat träna med en tjej nu i våras och det är jättekul. Tyvärr har jag varit tvugen att ställa in flera pass, men de intervallpass jag lyckats köra med henne så har vi peppat varandra så bra. Vi kör 1000m, 400m, terrängslingor, Södra Berget upp osv osv. Tackar Bodil för all gemensam träningtid! Skoj och kul och uppfriskande.

Nu hejar jag på Andreas och Bodil på lör om jag inte får ett infall att köra själv, men jag tror inte det.

Nedan följer en bild från den gamla goda tiden då jag kunde springa så mycket jag bara ville. Foto: Fjällräven Extreme Marathon arrangörerna

Ha det gott!