Måndag blev semesterdag med mycket fix. Då vi kom hem sent på söndag natt (kom i säng vid ca 4.00) så blev det först en sovmorgon. Resterande del av dagen tvättade jag kläder, fixade saker, tvättade bil, tränade 70 min MTB etc.

Tisdag blev heldag jobb följt av lite slapp och sedan fika hemma hos Bodil och Henrik.

Idag onsdag bestämde jag mig typ 20 min innan avfärd att köra Öbackalufsen i Härnösand. Ljumsken har så fruktansvärt konstigt nog känt bättre efter Fraenarittet, då jag hade som mest ont. Det var inte alls skönt att cykla MTB, särskilt inte i skogen så jag väntade mig låång rehabtid efter det loppet. Så blev det dock inte.

Hur som helst. Tillbaka till Öbackalufsen. Banan var strax över 5 km lång och underlaget var mjukt terrängspår (bra för benhinnor) blandat med lite lite stig. Kuperingen var ganska platt följt av kuperat följt av ganska platt igen. I mitten var det en uppförsbacke på kanske 300 meter där jag direkt kände att mina ben var ganska så sega efter 3 dagarstävlingen. På platten kände jag mig ändå hyffsat pigg, vilket var skoj, men benen ville inte riktigt springa det tempo jag ville.

Tiden på terrängbanan blev 21.19 och med det var jag en bra bit efter Eva- Britt Karlsson som vann på 19.50- 55 (tror hon sa den tiden till mig). Hade jag kutat på höga 20 hade jag varit nöjd, men nu ville jag mer. Tiden räckte iaf till en 2:a plats bland kanske 10 tjejer som sprang (kan ha varit fler också). Nu längtar jag efter att komma igång lite mer med löpträningen igen efter benhinneavbrottet så jag kan se om jag kan göra sub 20 på en platt asfaltsbana i år! Lite skrämmande är dock att jag kände ganska mycket av benhinnan efter 3 km in i loppet. Jag har suttit med isklamp nu och försöker stretcha ut så gott det går. Hoppas jag inte får mer skit nu bara, det räcker nu!

Nedan bild på mig från Midsund triathlon där jag var 2:a efter Kari Vikhagen Gjeitnes. Bilden är tagen av journalisten Hugo Tingsvoll.

Söndag

Sista tävlingen som var sagt ett 52 km långt MTB lopp. Detta år var sträckningen lite annorlunda från första året så från början var det mycket mera terrängcykling än tidigare. Bland annat cyklade vi över seeega myrar. Jag kom iväg bra i starten och låg hela tiden tillsammans med tjejerna som blev 1:a och 2:a. Efter ca 15 km rann dena ena tjejen (som som blev 2:a) iväg litegrann medan jag körde ungefär som tjejen som vann. Vid 20 km låg jag i hennes klunga, men lyckades tappa klungan och kom aldrig ikapp. Synd att jag inte var stark nog att hänga på dem. Istället fick jag köra själv från 20 km till 30 km över lååånga raksträckor på grusväg i motvind. Detta tog verkligen musten ur benen och jag började känna mig mer och mer tom. Vid 30 km kom en anann kille ikapp mig och vi växeldrog tills 40 km då jag även tappade honom med ett tiotal meter. Det var just då vi svängde upp på den sista grusvägen med flera kliometers stigning tills toppen. Här var jag så tom i kroppen att jag trodde jag skulle ramla av cykeln ett tag. Slängde i mig den sportdryck jag hade kvar och tryckte i mig en koffeingel från Enervit. Jag tyckte faktiskt att det brjade lossna trots fortsatt brant stigning och jag kunde passera några killar som cyklat om mig i början av stigningen. Sista 6 km på asfalt så hade jag turen att komma med en kille som för mig höll ett bra tempo. Jag låg mycket bak i rygg på honom och fick en hyffsat skön sista resa mot min 3:e plats.

Jag känner mih nöjd med min placering, men är inte riktigt nöjd över att det blev så mycket tid som rann iväg. Tjejen jag tappade vid 20 km vann alltså tävlingen och hon var över 7 min före mig i mål (jag hade 2.14.58) Himla synd jag inte var stark nog att hänga med i klungan utan hamnade solo. Men, men bara träna mera. Inget annat man kan göra!

Sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd med Norge- trippen. Jag drabbas mycket mycket av skador och ligger bara på halva träningsmängden mot för tidigare, men ändå känns det som jag kan prestera hyffsat emellanåt (subjektiv jämförelse alltså). Hoppas min träningsallergi trappas ner så jag får börja tävla/träna aningen mer eller iaf kunna träna som jag gör nu fast utan lika mycket avbrott. Det är jättesvårt att kunna uppnå förbättring när jag aldrig får någon kontinuitet i träningen.