Min förbättrade form före Tjejvasan tycks vara bortflugen. Nu känner jag mig seg i både ben och överkropp. Söndagen blev helvila, var på vippen att åka skate på Södra, men blev en längre prommis med Ekita istället.

I måndags var det dags för tävling igen; Dragronden vid Timrå islada. Tävlingen är en form av träningstävling och var min allra första inom draghundssporten. Även Baloos också kan jag tänka mig. Lånade en "ny" hund från uppfödaren denna gång som jag åkt drag med ca 3- 4 ggr innan tävlingen. I övrigt är Baloo tränad för jakt, vilket ställer helt andra krav än draghund. Baloo är en 5 årig hane, bror med Bokkie som också varit hos oss och är således även han en irländsk setter.

Så vid start. Jag trodde inte alls Baloo skulle dra på något alls. På träningarna hemma (de få vi kört) så har han gått bättre och bättre och allra bäst går det utför och på platten. Uppför har han inte den muskelstyrka alls som krävs för att man ska uppleva det gå fort. Toppfarten på platt/utför är det absolut inget fel på, där tycker jag att det går undan :) Så, alla andra vorsteh hundar och vissa brukshundar står verkligen och skriker för fulla halsar och människorna ser ut att ha fullt schå med att hålla i dem i selarna. Nästan så högljutt att jag vill hålla för öronen...Baloo däremot, den gosisen som han är, står och lutar sig mot mig och söker ögonkontakt. Oj, hur ska det här gå hann jag tänka när han inte alls ser så laddad ut. Så är det dags för min tur. Startintervallen är 1 hundekipage per minut. Baloo börjar kuta direkt och första varvet (2,5 km per varv) är jag supernöjd över den fart vi kunde hålla. Sliten förare med ovallade skidor och hund som endast kört drag 3- 4 ggr och så hade vi tiden 5.18 på 2,5 km. Andra varvet börjar Baloo bli tröttare och vi blir omåkt av en vorsteh som nyss startat. Vorstehn får ingen riktig fart under tassarna utan kutar och sneglar bak på Baloo. Vem vet, jag kanske gav dem för dålig lucka också och kanske hade båda tjänat på om jag saktat in och väntat ett tag tills de fått en 50 m. Nu körde jag bakom, men Baloo ville om och efter ett tag så körde vi om ekipaget. Baloo brydde sig inte alls om andra hundar utan sprang lika bra utan hund före sig som med hund före sig vilket gjorde mig väldigt glad. Inget trassel, ingenting. Efter ett tag blev vi omåkt igen, sen höll vi denna position in till mål. Tiden på andra varvet blev 6.02 vilket gav en totaltid på 11.20 Tänk, med lite träning på den här gossen kanske vi kan vara före någon vorstehekipage :) Skoj. Gav mersmak!!! Synd bara att det är så få tävlingar hemmavid.

Igår blev det 1 tim löpning samt magstyrka. Tyckte jag kände lite, lite i vaden, men blev bättre mot slutet. Idag har jag kört skate- intervaller, både själv och med Baloo. Det har alltså blivit korta pass och ger inte mycket till timmar i dagboken. Jag skulle verkligen behöva komma igång med lite grundträning snart.

Ekita och Baloo fick vara med och springa igår i 40 min. Idag fick Baloo köra draghund igen och Ekita har varit på simrehab (vibrationsplatta och 3*10 min simning).

Nu måste jag fortsätta plugga. Ha det gott!

Efter kontrollen i Hökberg började som sagt fältet att dras ut. Det kom någon enstaka åkare bakifrån samtidigt som jag körde om några åkare som öppnat för hårt. Jag hamnade i en ganska lång klunga där jag åkte. Tidvis tyckte jag loppet kändes oerhört ryckigt, i början av uppförsbackarna var det lätt hänt att åka på de andras skidor för att det stoppades upp, medan det sedan blev en rejäl farthöjning från nästan stillastående. Jag försökte några gånger att byta spår, men jag kan säga som så att det var oerhört svårt att bli insläppt så antingen fick jag ligga där bak eller var längst fram i en klunga och dra.

Vaden var mitt stora orosmoment och det som drog ner den totala "roligheten" under loppet. Jag vågade inte sparka bak med full normal kraft utan koncentrerade mig på att avlasta det benet aningen vid bakspark. Efter att ha åkt med en klunga i över en mil så tappade jag den helt plötsligt. Jag låg längst bak i klungan bakom en tjej och när hon tappade klungan var jag inte med på det hela och vipps så var det avstånd fram till klungan. Eftersom jag själv låg nära gränsen för det jag klarar av så fick jag aldrig kontakt med klungan trots att jag gick om och började dra själv. Det var då mycket sluttande utför och svårt att kunna glida ikapp utan att verkligen åka fortfare än de andra. Bilden nedan visar mig när jag ligger själv och drar med en tjej på släptåg. Efter ett antal km kommer jag sedan ikapp tre eller fyra personer som släppt klungan framför. Dessa åker jag sedan med det som återstår av sista milen. Uppför tyckte jag den lilla klungan höll bra tempo, men på platten kändes mycket mer piggt. Samma miss hände igen innan jag gick om och drog. En av tjejerna passade på att göra ett litet ryck alldeles efter en backe och jag som låg sist i klungan hann inte alls svara på det utan hamnade efter henne. Jag gick sedan om efter uppförsbacken var slut och drog de sista 2- 3 km själv till mål. Tyvärr hängde de andra på mig så jag fick ingen lucka alls utan tänkte tankar som att nu får jag göra sista jobbet och sedan spurtar de andra ifrån mig. Det blev dock inte så, endast en tjej tog mig på slutet av spurten mot målgång och hon hade följt med när vi körde ikapp den lilla klunga som släppt den stora klungan (hon som är med på bilden).

Placeringen blev som sagt 75 och tiden 1.51.21 Det snöade endast de sista km för mig medan jag hörde att andra i senare startled fått snö hela vägen till Mora. Startled elit, 1 och 2 startade prick 10.00, medan övriga led startade senare. Jag är hyffsat nöjd med loppet, det var ett helt ok lopp. Inget topplopp från min sida, men heller inget bottenlopp. Till nästa år hoppas jag får vara mer skadefri för de sista veckorna innan Tjejvasan var inte alls kul. Dessa innebar träning i form av tävling på helgerna och sedan rehab under veckorna för att kurera mig från alla "tränings- allergi- skador". Jag har suttit och räknat ihop mina timmar nu och vissa veckor ser helt ok ut, medan andra ser katastrofala ut. Till nästa år ska jag börja träna tidigare (nu la jag upp mitt schema från ca 7 januari), innan dess tränade jag superdåligt under senhösten. Sedan får jag hoppas att kroppen återhämtat sig lite mer och inte ger mig alla symptom jag fortfarande får. Om allt fungerar nästa år ska jag banne mig ha som mål att komma topp 50, men då måste jag få träna också :), alltså träna hyffsat mycket.

Ha det gott allesammans!

Vi börjar tidigare under veckan....

Jag var väldigt stressad, då jag trodde min vad skulle kännas bättre mycket snabbare men icke. Fortfarande ont på tisdagen, på onsdagen gick det helt okej att gå, men när jag stretchade vaden så var det stelt och drog inne i vaden. Ons började jag med behandlingar. Ultraljudet hann jag inte låna utan det blev antiinflam salva, tvärfriktionsmassage och Linnex. Jag vilade både tisdag och onsdag och på torsdag tog jag ut skateskidorna och drog upp på Södra för ett skatepass med impulser. Direkt efter passet hoppade jag in i bilen och Andreas, jag och Ekita rullade mot Uppsala där vi sov över (tack Samuel). Fredag morgon rullade sedan bilen vidare mot Strömsholm och återbesök hos ortopeden för Ekita. Besöket gick mycket bra och vi fick bra med beröm för vårt arbete med Ekita. Läkaren kunde nu inte känna någon asymmetri i hennes muskulatur så nu är det bara att bibehålla det vi byggt upp så att muskulaturen avlastar hennes dåliga höft. På sikt kommer vi att kunna öka på hennes träning, men någon eventuell jaktdag i framtiden får vi enbart se som bonus om det kommer att lyckas. Hon har dock fina förutsättningar nu för att kunna bli en träningshund för oss iaf (dock alltid med rehab- tänk i bakhuvudet; inte för mkt, inte för ofta osv). Draghund är dock absolut inget för henne, inte heller att vara lös och leka med andra hundar på grund av de kraftiga rörelser hon då utsätter sig för. Rörligheten är fortfarande inte så bra så den måste vi jobba med.

Så från sjukhuset vidare till en av Andreas sponsorer (Lupus Foder) som har sitt huvudkontor och lager i Västerås. Där köpte vi på oss nödvändigt gott samt lite saker till kommande valpen! Efter detta rullade bilen äntligern mot Mora. Tidsschemat blev bra mer pressat då jag måste ha sökt på "fel" Mora på hitta.se när jag kollade avståndet. Efter ca 1,5 timme mer än beräknat kom vi fram och hämtade ut nummerlsapp, tittade lite på mässan samt mötte upp med Bodil och Henrik. Medan de köade i den urlånga och jobbiga seedningskön så åkte vi till vårt boende i Oxberg för en bit mat. Efter måltiden var klockan över 19 och mitt viktiga träningspass kändes inte längre lika viktigt när tiden nu dragit iväg så och Andreas gärna ville dra igång med skidorna. Det kändes verkligen jobbigt för mig att inte ha testat vaden alls för jag var verkligen osäker på om det skulle gå. Hade jag hunnit träna och fått ont så skulle Andreas inte behöva fixa skidorna i onödan. Då hade vi alla tre fått supporta Bodil. Nu visste jag inget alls förutom att det drog aningen när jag stretchade i vadens ytterläge... Efter Andreas monsterfixning av skidorna (ca 3 timmar skidfix) var jag verkligen supernervös. Nu måste bara vaden hålla....den bara måste. Jag kan inte svika nu när så mycket arbete lagts ner. Klockan 22.30 blev det läggdags.

Kl 06.20 ringde klockan på morgonen. På med kläder och i med frukost och på med Vulkanskydd på vaden. Efter inpackning i bilen blev det avfärd med Henrik och Bodil ner till starten för att börja köa in till rätt startfålla. Ca 07.30 började jag köa först på plats och efter bara ett tag så var kön hyffsat lång. 08.00 öppnades fållorna och jag gick då in med träningsskidorna och la dem på lämplig plats längst fram i tävlingsled 1. Längst fram stod sedan elitledet. Därefter fick vi trixa oss tillbaka med bilen ovanför vägövergången. Nu började den viktiga testningen av skidorna. Först hade jag alldeles för dåligt fäste, sedan fick jag bra fäste, men det rubbade i aningen längst fram i fästzonen när jag gled. Som tur är ska man ju åka 3 mil så det lilla glider man bort. I övrigt var skidorna toppen!

Efter skidtestningen följde Andreas med oss ner till starten på skidor för att ta upp våra träningsskidor som låg på plats. Vi bytte ut träningsskidorna mot de riktiga och började sedan värma upp för starten. Ca 10 min innan start tog jag plats på skidorna och väntan började. En sak jag blev störd över är att folk kommer in sent i fållan och går in och ställer skidorna längst fram MELLAN spåren. Vad tusan gör de så? Får man göra så? Vill man stå långt fram får man väl köa som alla andra. En dam stod så jäkla nära mig att axlarna nästan tog i. Så gick startskottet och hon tog nägra snabba tag och sedan prejade mig ur mitt spår. Vilket jäkla sätt. Hon fullkomligt trampade rakt över mina skidor. Det enda bra var att jag såg hennes startnummer och lade det på minnet. Nummer 335......tack så hemskt mycket...Vips så blev man omåkt av en hjord med åkare och allt köande kändes onödigt. Sedan var det trångt och jäkligt ett bra tag. Jag själv var precis på väg att byta spår in i en ledig lucka i ett annat när en tjej kom bakifrån och absolut inte ville släppa in mig. Fast jag inte bytte spår utan bara var på väg så fick jag själv höra en jäkla massa svordomar. Tjejer kan helt enkelt vara förjävliga....Själv var jag inte på så bråkhumör, var himla nervös faktiskt...Kanske för omväxlingens skull, annars brukar jag kunna säga till jag också, men inte svära och skrika svordomar iaf.

Så äntligen var loppet igång och efter någon kilometer med trampande med skidor och stavar åt alla håll så började fältet att spricka upp. Jag åkte nästan hela loppet och var rädd för min vad, särskilt då det kändrs stelare och stelare. Tur för mig att jag inte drog upp bristningen, men riktigt avslappnat kunde jag inte åka.

Del 2 om känslan i loppet och taktiken och missarna och godbitarna kommer imorgon :)

Redogörelse kommer senare. Jag klarade min modifierade målsättning :) Kom 75: a bland ca 6 000 startande tjejer. Kroppen var hyffsad, inget superpigg, men heller inte seg så loppet var helt godkänt för mig. Tycker jag får vara nöjd med 75.e plats första gången jag åker Tjejvasan! Det enda som inte var kul var att jag var sååå nervös hela loppet genom för min vad. Den har fått rejält med behandlingar i veckan och jag klarade mig från att riva upp bristningen, men stelt var det och osäker var jag. Vågade inte åka ett klassiskt pass på hela veckan, men chansningen gick hem.

Min åkprofil:

http://www.resultat.vasaloppet.se/vasaresult/do/se/result/searchdetail?race=3&firstName=&lastName=&club=&startNumberInRace=315&year=2009&oid=390390973

Resultatlista:

http://www.resultat.vasaloppet.se/vasaresult/do/se/result/list?year=2009&raceSelection=03f01&placlow=1&plachigh=100

Bodil gjorde också en finfin insats. Hon var på håret från att få stå i led 1 i startfållan, men med endast två tidigare tävlingar med icke- snabbt före så blev det led 2. Hon körde upp sig rejält och nästa år blir det definitivt led 1! Superskoj. Vi får göra detta till tradition att låta våra herrar serva oss för en gångs skull :)

Bild på mig (15 km till mål) och på Bodil (strax efter start)

Här är resultat.

http://svenskidrott.se/Downloads/31372/docs/Fiskarrennet_2009.xls

Bodil tävlade för 3:e gången i sitt liv och kom 3:a. Grattis! Det blir bara bättre och bättre. Snart tar du karln din ;)

Ja, för att checka av. Min vad fungerar nu dugligt att gå på, dock känns det fortfarande ganska mycket att det inte är som det ska därinne. Gör inte direkt ont, men jag skulle absolut inte snöra på mig några klassiska pjäxor nu iaf och sticka ut. Är stelt och jäkligt. 4 days to go.....Igår blev det 65 min träning, skate draghund med puls från AI- AII (kanske låga AIII en del uppförs). Skate fungerar fint att åka, känns bara lite stelt. Känns mer när jag går faktiskt. Idag blir det vila och imorrn blir det vila, eventuellt ett kortare styrkepass och snurra runt benen på cykel kan det bli imorrn. På tors och fre blir det kortare AI pass med impulser (skate, eftersom jag nu inte kan åka klassiskt). På lör får vi se om jag står på start. Annars blir jag galen...

.... att se vilket läkkött jag har.

Ja, gapade ju kanske efter för mycket igår när jag som andra tävling på lika många dagar ställde mig på startlinjen på Fiskarrennet 20 km. Ni ska dock veta att jag inte kände av det minsta skadeproblem alls då. Sedan gick starten och i första uppförsbacken så började jag få ont i vaden. Jag visste direkt att det måste vara en sträckning (d.v.s grad 1 bristning) i min gamla skada. Gjorde ont för varje steg jag sparkade bak, men eftersom det inte gjorde superont så fortsatte jag att tävla på. Idag dagen efter fungerar det faktiskt fint att åka skate (känns att det är stelt men gör inte ont). Värre är det att gå promenader då det känns som en liten  stel klump som det drar i inne i vaden varje gång skon lämnar backen. Hoppas, hoppas, hoppas att detta lägger sig snabbt eftersom Tjejvasan GÅR PÅ LÖRDAG. 5 days to go....

Ja, tävlingen då. Formen är på uppåtgående måste jag säga! För varje tävling så känns det lättare och lättare. På Njurunda Runt behövde jag inte slita mig fördärvad och defintivt inte igår heller. Efter start hamnade jag i en grupp med 3 herrar av blandad ålder. Jag låg och körde med dessa hela tiden tills den enda långa uppförsbacken på banan. Innan dess pendlade jag mellan att vilja gå om för att jag tyckte att det kändes för lätt till att hänga bra med i herrarnas staktempo. Längst ner i backen hade jag samlat på mig mycket krafter och blev väldigt ivrig när jag såg en bekant långt uppe i backen. Den herre jag låg bakom klev ur spår och jag satte upp jakten ensam. Passerade och sedan var det bara massor med km stakning och stakning med frånskjut kvar till mål själv som gällde.

Vid ca 2- 3 km kvar så kom de 3 herrarna ikapp mig och fast jag inte var så trött pulsmässigt (tröttare muskelmässigt) så tappade jag ändå stakhänget på dem. Blev kanske 10 till 20 sekunder till mål som jag tappade. Det hade varit intressant att veta om jag lättare hängt med dem om jag tagit det lugnare i backen och haft skidor att gå på hela vägen till mål än att köra själv. Det får jag aldrig veta. Det jag dock märkt är att jag har svårt att få upp fightinggnistan när det inte är personer av samma kön. Blir så lätt att tänka, äh, jag tävlar ändå inte mot dem. Hade varit betydligt smartare av mig att försöka spränga mina egna gränser, att försöka spurta. Det var dock ett mycket lurigt före igår, man kunde inte av ren kraft spurta som man gör på stakintervaller för då försvann stavarna till knäna. Man var isf tvungen att köra stakning med frånskjut och diagonala på platten fast man helt ville staka. Klurigt, men bra att träna på. Så hur gick det då? Jo, jag vann damklassen på 1.18.20 och vad jag kom i herrklassen vet jag inte ännu förrän listorna kommer ut på nätet.

Så sammanfattningsvis är formen på uppåtstigande, medan jag för en kamp mot klockan för att läka ihop till lördag. Ska få låna Andreas pappas ultraljudmaskin och köra behandling varje dag på skadan. Måste först låta det gå 48 timmar (ni som läst idrottsmed. vet varför). Jag har sänkt min målsättning lite till topp 100 eftersom det känns som att många är med i år som är bättre än mig. Det jag baserade topp 50 på (alldeles under 50 strecket) var att jag sökte resultat på de jag åkte som på Skejtvasan ifjol (den enda tävlingen jag då åkte eftersom jag hade " bli fri från skade- vilo- vinter). En tjej såg jag var precis runt plats 50 och den andra tjejen var på låga 60 och jag tänkte då att det var möjligt med min lilla träningsmängd. Men nu är det topp 100 som gäller. Det ska jag försöka klara. Idag på jobbet så sa jag det till Andreas pappa men han trodde aldrig jag skulle klara det. Very nice säger jag! Då blir jag bara mer peppad att försöka klara det!

Hörs!

Resultat från lördagens Njurunda Runt som det senaste inlägget handlar om hittar ni här:

http://www.njurundaskidklubb.com/

Ni måste sedan klicka er vidare till:

* Tävlingar längst upp i menyn, sedan

* Njurunda runt 2009

Där finns resultat. Jag hittar nämligen ingen internetadress till själva resultatsidan.

På tal om resultat, Andreas har ju kört sitt VM nu. Det gick inte bra och han var inte glad när jag pratade med han på telefonen. Han trodde enligt honom själv på en bronsplats när han gick ut på skidorna, men det gick inte alls. Istället föll han tillbaka och hamnade på en 8:e plats. Andreas själv hatar att skylla på skidorna, men det fanns inte mycket annat att göra denna gång. Glidvallningen var totalt åt skogen och det har han bara sig själv att skylla. Han kom ikapp den kille som blev bronsmedaljör men i varje utförs så tappade han enligt både Andreas och Anders mellan 5- 10 sekunder. Nä, så kan det vara. Hoppas nu bara att Sverige tar och satsar lite, lite på sporten i framtiden så att det åtminstonde finns ett litet lag. Det är inte så lätt ska ni veta att fixa allt själv inför en tävling. Det är tävlingsmöten, det är obligatoriska incheckningar, det är cykeln som ska meckas med, det är skidorna som ska göras i ordning etc. Det vore åtminstonde bra om Sverige kunde ha ett lag på några personer samt att några ledare kunde följa med och hjälpa till. För att jämföra med Norge. Deras budget för EM och VM var 250 000 nok. Andreas fick anmälningsavgifterna av Sverige....

Bye

Idag var allt en solig dag, både vad gäller vädret och min kropp.

I måndags hade jag ont i både hälsenan och i fotleden igen efter all min halkning på Bror Viklunds lopp i Lucksta innan jag bröt (DM). Tisdag körde jag ett kort pass skate, där jag inte kände så mkt alls när jag åkte skate men det gjorde ont när jag gick i pjäxorna. Självklart blev det såklart sämre efteråt. Onsdag hade jag ont i fotleden bara jag gick en kortare promenad. Torsdag hade jag också lite ont i fotleden. Vilade alla dessa dagar. På ons kväll började jag också känna att jag fick ont i halsen. Jäkla skit tänkte jag, men blev ändå inte så orolig eftersom jag inte kände några förkylningssymptom i övrigt. Pressade i mig mitt lilla specialförråd av medikament och när jag vaknade på torsdagen var allt bra. Otroligt vilken imminförsvar jag fått den senaste tiden (peppar, peppar ta i trä). Senaste gången jag var förkyld (inte bara småkrasslig) var i juli eller augusti 2007. Det är fint det. Ni som är avundsjuka på det ska bara veta hur mycket skador jag istället får. Då tycker jag att jag är värd ett bra immunförsvar ;)

Fre testade jag åter igen ett kort pass skate, eftersom jag så gärna ville tävla denna helg. Skatepasset fungerade fint och jag beslöt mig därför för att testa köra Njurunda Runt idag. Var så sugen på att köra den långa banan (blir alltid det), men med tanke på min hälsena, min fotled och Tjejvasan nästa lördag så vågade jag inte det. Jag hade ingen aning hur fotleden skulle kännas vid klassiskt så jag går hellre miste om 250 sek än de nästan dubbla som den långa banan kostade om jag skulle behöva kliva av.

Så, blev att jag åkte 19 km. Banan var hur fin som helst! Det enda man skulle vilja ha är hårdare spår så stavarna inte sjunker ner så mycket. Dock kan man ju lösa det med större trugor, men Andreas (materialfixaren) är borta just nu med all utrustning så det blev inget av det. Jag försökte öppna ganska så hårt (relativt till min förmåga såklart) och kände mig ganska flåsig när jag väl kom upp till myrarna. Två herrar gick iväg från start och dessa hade jag inte en suck att hänga på. Efter stigningarna kom en tjej ikapp mig och jag drog åt oss ett tag (tills ca 4 km skylten om jag inte minns fel). Därefter klev jag åt sidan och lät henne åka före mig stället. Resterande del av loppet körde vi tillsammans. Hon drog ganska länge, sedan gick jag om uppför och då hakade hon på mina bakändor och så drog jag ett tag. Sedan släppte jag förbi henne igen och åkte i hennes bakändor mot mål tills 2 km var kvar. Sammanlagt drog hon mer än mig under loppet. Att ligga bakom går mycket lättare, särskilt om det blåser lite vind som det gjorde idag på myrarna. Uppe på myrarna var det så lättåkt också att vi åkte och pratade lite med varandra om tidigare tävlingar, kommande Tjejvasan etc. Svårt att ligga på med hög puls på styrkestak när man ändå ska orka 20 km till mål. Till sist så sparade jag på mig så mycket krafter att jag kunde göra en rejäl tempoökning (som Andreas har lärt mig) så de sista 2 km försökte jag köra på ganska hårt (relaterat till mig nu igen). Jag var lite orolig att hon skulle haka på eftersom jag inte fick en tillstymelse till lucka uppförs när jag ändå tyckte det gick i hyffsat tempo. Hur som helst lyckades jag vinna damklassen och kom 3:a totalt bland alla på 19 km banan. Efteråt har jag bara känt lite stel i hälsenan så jag hoppas min inflammationsperiod är över för denna gång.

En sak jag kan bli lite galen på ibland, det är den här "ur spår regeln". Finns den kvar? Har den någonsin existerat annat än på riktiga tävlingar. Om det är dubbeldraget och en person åker mycket, mycket saktare före en så gör det mig inte så mycket att kliva ur och åka om i det andra spåret såvida det inte är uppför. Då blir hela rytm förstörd om man ska saxa om någon som inte flyttar på sig. Det jag blir mest galen på är när det är dubbeldraget och så åker folk jämsides med varandra som åker mycket saktare än vi som kommer bakifrån (idag startade vi 15 min efter långa klassen, vilket medförde att vi fick åka om åtskilliga efter banan) och täcker upp hela spåret. Ibland måste man staka mellan alla folk (smala fåran mellan spåren) och riskera att knäcka stavar och idag fick vi åka sicksack hela tiden. Först folk i ena spåret, sedan folk i andra spåret osv. Man är ju ändå lite tävlingsinriktad och vill komma så fort som möjligt till mål och ibland blir man faktiskt less. Så ,borde det kanske infomeras mer om hur man åker i skidspår kanske?

Återstår att se om jag ställer upp imorgon för att få ett sista kortare lopp inför Tjejvasan. Känner jag något fel blir det inget av det. Jag vill inte riskera ännu en spolierad vecka nu. Till sist tror jag min målsättning är något för hög för min träningsmängd på sistonde. Topp 50 på Tjejvasan för mig gällde alltså att precis klara sig under strecket. Nu känns topp 100 mer realistiskt faktiskt. Jag är ju definitivt ingen tävlingsåkare och tror mig heller inte vara någon heller.

Vi hörs!